Bluffen om att OECD påstår att alla i Sverige har fått det bättre

OECD-rapporten som igår och idag har skapat stor debatt om ökande klyftor i Sverige. Den visar att de relativa skillnaderna har ökat dramatiskt, snabbast av alla OECD-länder.

Som ett försvar för den förda politiken, eller för utvecklingen i Sverige, har många debattörer lyft fram det faktum om rapporten också påstår att de fattigaste trots allt får det bättre i Sverige, de menar att inkomsterna har ökat med 1 procent per år. Borgliga ledarsidor (bla DN, GP) liksom riksdagsledamöter och andra debattörer har flera gånger slagit fast att rapporten visar att de fattigare fått det bättre, en spridd text är ex. denna:

Björn Lindgren på Newsmill:
Den som orkar tränga ytterligare längre in i den statistiska myllan finner det mest intressanta i denna undersökning. I Sverige har inkomsterna ökat men en dryg procent per år sedan 2008 för de som har de lägsta inkomsterna. ”Ökade klyftor men alla får det bättre” vore en rubrik som gav en mer rättvis beskrivning av vad som faktiskt sker.
(Min understrykning)

Här är grafen från rapporten som verkar stödja det påståendet om att alla i Sverige har fått det bättre:



Den visar att Sveriges inkomster vuxit nästan allra mest (bara Polen och Slovakien mer) att de rikaste 10% (vit fyrkant) har ökat inkomsterna med 4% årligen och de fattigaste 10% (blå prick) med 1% årligen.

Alltså om även de fattigaste fått det bättre sedan 2007, vad är då problemet. Jo, att det inte stämmer. Om man följer noten så ser man att: ”2007 refers to (…) 2008 for Sweden” så när det i rubriken står mellan 2007-2010 ska man veta att data bara kommer från 2008-2010.

Spelar det någon roll, ja väldigt. Det är sant att inkomsterna för de fattigaste ökade med 1,4 procent 2009 och 2010 – men året innan sjönk de med 10%.



Hade rapporten menat 2007 när de skriver 2007, och rapporterat tal för Sverige på samma sätt som för övriga hade inkomsterna för de fattiga inte alls ökat med 1 procent årligen utan minskat med 2 procent årligen.

Man kan ta många diskussioner om fattigdom och ojämlikhet men att påstå att att alla har fått det bättre är helt enkelt inte korrekt.

Kan man räkna alla asylsökanden som internationellt bistånd?

Vi fortsätter att titta på det avdrag som Sverige gör från biståndet för att bekosta flyktingmottagande. Att räkna en viss del av flyktingmottagandet under det första året som bistånd är en praxis Sverige följt sedan 1997 och som stöds av OECD/DAC en sammanslutning av givarländerna.

Sverige tillhör de länder som gör störst avdrag,  13,5% av det svenska biståndet stannar i Sverige för att betala den svenska asylmottagningen, snittet bland de övriga givarländerna ligger på 2,5 procent. Vad förklarar skillnaden?

Sju grafer om dagens biståndsminskning

Idag presenterades regeringens vårbudget, den innebär att ytterligare 710 miljoner kronor tas från biståndet för att bekosta flyktingmottagande i Sverige. Det betyder att över 5,1 miljarder kronor, eller 13,5 procent av allt bistånd stannar i Sverige för att täcka upp migrationsverkets kostnader.

Men hur ser det ut i andra länder? Är Sverige bäst eller sämst i klassen?

1. Vi gör större avdrag än någon annan
Det finns ingen given definition om vad som får räknas som bistånd. Alla givarländer har tolkat regleran på sitt sätt och tar olika mycket från biståndet till flyktingmottagande. Några gör inget avdrag alls.

Det finns inga aktuella genomgångar på hur länderna tolkar reglerna, men klart är att Sverige ligger i överkant. Hos OECD finns data från 2011 från alla länder då såg det ut så här.

Sveriges avdrag från biståndet är högre än något land gjorde 2011 och större än 16 länder tillsammans.

2. Större andel av biståndet stannar i Sverige
Totalt sett i kronor och ören räknat ligger alltså Sverige högst, troligen även 2013. Ser man i procent av biståndet som stannar i landet blir talen ännu mer anmärkningsvärda.

Genomsnittet bland de övriga givarländerna har varit 2,5 procent under 2000-talet och Schweiz är det enda landet som varit över Sveriges nivåer enskilda år. 13,5 procent eller mer än var sjunde biståndskrona blir aldrig bistånd.

3. Trenden är kraftigt ökande
Sverige tillhör alltså de länder som tar mest från biståndet för att täcka inhemska kostnader för flyktingmottagande. Uttaget har dessutom ökat kraftigt på senare år.

Fram till 2006 tog regeringen i genomsnitt 1 miljard från biståndet till flyktingmottagande. Från 2007 och framåt har summan ökat dramatiskt – för 2013 är avdraget mer än fem gånger så stort.

4. Ökningen kan INTE förklaras av fler flyktingar
Den stora ökningen av kostnaden brukar tillskrivas det ökade antalet flyktingar. Det stämmer förvisso att fler människor söker asyl idag än 2000, men summan som regeringen tar från biståndet har ökat dubbelt så mycket som antalet flyktingar.

Kurvorna följdes åt fram till 2006 sedan har kopplingen mellan antalet flyktingar och summan som tas från biståndet försvunnit. Det var tre gånger fler asylansökningar 2013 än 2000 medan summan som tas från biståndet är sex gånger högre.

5. Avdragen äter upp biståndsökningen…
Regeringen säger sig vilja värna 1-procentmålet i biståndet, dvs att en procent av intäkterna ska gå till bistånd. Ofta sägs det dessutom att miljarder kronor har tillförts biståndet under regeringens tid vid makten.

Som jag visade i en blogg-post förra veckan stämmer inte det. I och med de allt större avskrivningarna för bland annat flyktingmottagande går allt mindre del av de 1% vi kallar bistånd, till verkligt bistånd.

I och med att regeringen i dagens vårbudget tar ytterligare 710 miljoner kronor från biståndsbudgeten till flyktingmottagande så är andelen av biståndet som går till verkligt bistånd nu nere under 75 procent.

6. …som egentligen är en minskning
Det betyder också att det svenska internationella biståndet, trots kraftigt ökade intäkter sedan 2006 inte har ökat alls om man tar hänsyn till inflationen. I fasta priser har vi snarare minskat biståndet med totalt 2 miljarder sedan 2006. Det går tvärtemot den gängse bilden av svenskt bistånd.

7. Hur mycket är fem miljarder?
Avslutningsvis, 13,5 procent av det svenska biståndet går alltså till Sverige. Totalt sett fem miljarder kronor, hur mycket är det egentligen jämfört med andra delar av biståndet.

Fem miljarder är mer än vad de tio största mottagarländerna får i bistånd tillsammans och det är mer än vad hela FN-systemet normalt för från Sverige. Det är ungefär lika mycket som svenskarna skänker till välgörenhet, om man slår ihop alla organisationer som har ett 90-konto.

Stämmer det bättre den här gången?

Idag skriver om Svenska Dagbladet att ”experter” tror att Nordkorea har kärnvapen.

Sånt väcker gamla minnen…

Hur litet är Cyperns stödpaket?

I går enades Euro-länderna om ett stödpaket till Cypern på 10 miljarder Euro. Det är inte klart om detta paket kommer att räcka. Hur mycket är 10 miljarder om man jämför med annat?

För det första kan man slå fast att det är betydligt mindre än många av de andra stödpaketen vi har sett de senaste åren. Såväl stödet till Irland och Grekland var minst tio gånger större än vad Cypern hittills lovats.

Jämför man 10 miljarder Euro med det internationella biståndet, ser vi dock att det är betydligt mer än något enskilt land fått i bistånd. Afghanistan som fick mest bistånd 2011 tog emot mindre än halva Cyperns räddningspaket. Afghanistan är ett av världens fattigaste och trasigaste länder med en befolkning 35 gånger större än Cypern.

Om vi lite slarvigt räknar om 10 miljarder Euro till 12,8 miljarder dollar i diagrammet nedan ser vi tydligt skillnaden.

10 miljarder Euro är ungefär lika mycket som biståndet till hela Syd- och Centralasien och mer än det dubbla biståndet till Mellanöstern.

Man ska förvisso ska vara noga med att Cyperns stödpaket inte i övrigt kan jämföras med utvecklingsbistånd, Cypern får lån, det mesta av biståndet är gåvor. Jämförelsen kan dock vara intressant för att förstå storleken.

Länderna i diagrammet ovan är de största biståndsmottagarna under 2011. Ett land betydligt längre ner på listan är Malawi, ett av världens fattigaste länder. Om vi summerar allt bistånd Malawi fått sedan 1960, blir summan runt 13 miljarder dollar, ungefär lika mycket som stödpaketet Euro-länderna enades om i måndags.

Biståndet som går till att bekämpa hiv/aids är ungefär 7 miljarder dollar per år och det ska täcka förebyggande arbete liksom vård och behandling, inklusive bromsmediciner.

Jag säger inte att stöd till Euro-länderna är onödigt eller icke önskvärt. Jag påstår heller inte att EU, USA och IMF lättvindigt hittar 100-tals miljarder dollar för att stödja länder och banker i finanskrisens spår.

Min poäng är dock att det ibland går att hitta otroliga summor till vissa typer av stöd och hjälp och till vissa saker, inte sällan där behoven är som allra störst, har vi inte ens råd med småsummor.

Faktakoll: Är det växande biståndet en bluff?

Kommer pengarna verkligen fram? En fråga som insamlingsorganisationerna ofta får. De kontrolleras genom 90-konto-stiftelsen som ser till att minst 75 procent av insamlade medel går till ändamålet. Men hur ser det ut med det statliga biståndet?

Hur mycket går till det som i budgeten klassas som ”biståndsverksamhet” och hur mycket stannar på vägen i administration, avräkningar för asylmottagande, stöd för EU-anpassning och andra kostnader.

Och framför allt, ökar eller minskar ”biståndsverksamheten”. Det ska vi titta närmare på.

”Biståndet ökar med mångmiljardbelopp”
Sedan 2006 har en procent av landets inkomster gått till bistånd. I takt med att ekonomin har vuxit har också biståndet ökat. Att Sverige ger allt mer för varje år för att förbättra livsvillkoren för fattiga människor i fattiga länder är någon som ofta upprepas i debatten.

Anders Borg till ekot 5 mars:
- Vi har ju haft en väldigt kraftig ökning av biståndet. Eftersom vi har en-procentsmålet så betyder ju det att det har tillförts mångmiljardbelopp under vår period till biståndet.

Gunilla Carlsson, biståndsminister biståndsdebatten riksdagen
- Biståndsramen för 2013 uppgår till 38,2 miljarder. Det ger oss ett reformutrymme i årets budget med 1,3 miljarder sedan förra året.

Fredrik Malm (fp) biståndsdebatten riksdagen
Det omfattar drygt 38 miljarder, alltså 1 procent av bruttonationalinkomsten. Biståndet i Sverige har aldrig varit högre än så. Det kan man tacka borgerliga regeringar med ett stort inflytande från Folkpartiet och andra partier för.

Bilden av en växande biståndsbudget delas i stort av alla partier. Men stämmer det, har Sveriges bistånd vuxit kraftigt, har det tillförts mångmiljardbelopp?

Det beror lite på vad man menar med bistånd, låt oss titta lite närmare.

Alla tre citaten ovan syftar på den totala biståndsramen. En procent av BNI blir för 2013 38 miljarder kronor. Det är ungefär en imponerande dubblering sedan år 2000 och en ökning med med en tredjedel, eller 10 miljarder, sedan 2006.

Men allt som avsätts till ”bistånd” går inte till verkligt bistånd till andra länder eller för att uppfylla målen med svenskt utvecklingssamarbete. Från det totala bistånd görs avräkningar för kostnader som enligt OECD får ”räknas som bistånd” det kan vara skuldavskrivningar, kostnader för ambassader eller kostnader för asylmottagning i det egna landet. Den sista är idag den överlägset största delen.

I statsbudgeten redovisas varje år hur mycket som räknas av – resten kallas ”biståndsdelen” av den totala biståndsramen. Om vi särskiljer avräkningarna från biståndsdelen ser vi att det mesta av ökningen sedan 2006 är avräkningar. Särskilt mellan åren 2009 och 2012 har biståndsdelen knappt ökat alls.

Den lilla ökningen för 2013 riskerar nu dessutom att försvinna i samband med regeringens vårbudget, enligt uttalanden från Anders Borg och Gunilla Carlsson.

Andelen av biståndet som går till avräkningar har vuxit från 9% 2006 till det dubbla för 2013. Och själva biståndsdelen av biståndet har i praktiken inte ökat sedan 2009. 2013 kommer den att landa på 30-32 miljarder kronor.

Kan man då säga att alla dessa 32 miljarder är bistånd?

Ja det kan man, men det är också en definitionsfråga. I statsbudgeten bryter man ut ytterligare kostnadsposter från biståndsdelen så som kostnader för Sida (nästan en miljard) Nordiska Afrika Institutet, Folke Bernadotteakademin och kostnader för utvärdering av biståndet. Den största kostnaden i biståndsdelen som inte räknas som biståndsverksamhet är 1,3 miljarder till stöd för östeuropeiska länders EU-anpassning.

Kvar från de 38 miljarderna som den totala biståndsramen uppgick till är nu 28-29 miljarder som i budgeten klassas om ”Biståndsverksamhet”.

Nu ska vi dock komma ihåg att en del av de 9-10 miljarderna som inte räknas som ”biståndsverksamhet” fortfarande är avgörande och viktiga kostnader. Om inte Sida har finansiering kan vi inte ge ett effektivt bistånd.

Men oftast när vi pratar om svenskt bistånd, menar vi egentligen bara den del som räknas som biståndsverksamhet. Det är den delen som förväntas visa resultat, det är den som ska fördelas i bilateralt och multilateralt bistånd, det är den som förväntas göra skillnad i kampen mot fattigdomen och uppfyllandet av millenniemålen.

Låt oss se hur den har förändrats de senaste tiden.

Det första som slår en är att summorna till biståndsverksamhet inte alls har ökat i takt med budgetramen.

Faktum är att räknat i fasta priser, dvs om man tar hänsyn till inflationen, har svensk biståndsverksamhet inte ökat alls under de senaste 7-8 åren.

Ser man till kostnadsutvecklingen för biståndsverksamheten har den oftare varit lägre än 2006 års nivå än ovanför vilket betyder att regeringen inte tillfört mångmiljardbelopp, utan tvärtom minskat den med totalt 1,3 miljarder kronor under perioden 2007-2013.

Själva biståndsverksamheten utgör en allt mindre andel av det totala biståndet. 2006 var andelen 90 procent av den totala ramen och i och med det 0,9 procent av BNI. Idag har den andelen sjunkit till 75 procent av biståndsramen.

Regeringen har dessutom aviserat att biståndsbudgeten kommer att korrigeras i samband med vårpropositionen för att anpassas till ett högre flyktingmottagande än tidigare beräknat. Om denna korrigering ska kompensera fullt ut för det ökade mottagandet blir summan 1,3 miljarder och andelen biståndsverksamhet skulle då krympa ytterligare till 72 procent av biståndsramen.

Slutsats:
1. Bara 75 procent av biståndsbudgeten går idag till ren biståndsverksamhet. Det betyder dock inte att det är orimligt att vissa de övriga 25 procenten ingår i biståndsbudgeten.

2. Men skulle man följa den logik och de krav vi ställer på välgörenhetsorganisationerna, att 75 procent av insamlade medel måste gå till ändamålet, är det tveksamt om det statliga biståndet skulle klara sig. Det var precis på håret i budgeten för 2013 och om ytterligare avräkningar görs i vårbudgeten kommer andelen som går till verklig biståndsverksamhet utan tvekan hamna under 75 procent.

3. De verksamheter vi normalt menar med bistånd: det bilaterala biståndet, det multilaterala biståndet, katastrofhjälpen, stödet via frivilligorgansiationerna har inte fått mer pengar sedan 2006. Tvärtom, med 2006 som bas har det försvunnit 1,3 miljarder kronor till det vi kallar biståndsverksamhet om man räknar in inflation.

Sverige och Irland lika som bär

På fredags möts Sverige och Irland i fotbollens VM-kval. Sverige kommer så klart att vinna, men bortsett från att vi har Zlatan är skillnaderna mellan länderna i övrigt inte så stora.