För att målet ska nås måste barnadödligheten halveras de sista fem åren 2010-2015. Det skulle betyda en minskning med över 13 procent per år, långt över de 2 procent per år som varit fallet de första 20 åren – 1990-2010.

Men det betyder inte att ingenting har hänt. Ett 60-tal länder kommer att nå målen och situationen idag är långt mycket bättre än den var 1990. Faktum är att det för 20 år sedan dog 12.000 barn om dagen fler än idag.

Är Tanzania ”on track” eller ”off track”
Ett av problemen med att mäta under en hel 25-års period är att man kan missa snabba framsteg, om det till exempel gick långsamt i början. Tanzania är ett sådant exempel.

Ser man till hela perioden är det tydligt att Tanzania inte kommer att minska barnadödligheten med 2/3 från 1990 års nivå. Då dog 15 procent av alla barn innan fem års ålder. Idag är den siffran halverad. Det är naturligtvis stora framsteg men inte tillräckligt för att nå målet 5 procent år 2015.

I snitt krävs en årlig minskning med 4,3 procent för att göra sådana framsteg, Tanzania har bara minskat med 3,5 procent per år. Men orsaken är obefintliga framsteg mellan 1990 och 1995, sedan dess har situationen förbättrats snabbt, de senaste tio åren med en takt långt över det som krävs för att nå millenniemålen på 25 år.

Om Tanzania hade legat kvar på samma barnadödlighet idag (15%) hade 140.000 fler barn om året dött. Det är ändå fantastiska framsteg.

Trots detta ser det på FN:s kartor alltså ut som om Tanzania är off track. För Tanzanias del har det blivit en förbannelse att man valde startpunkten 1990 istället för 2000 (då målen faktiskt antogs). Tanzania var off track, men går nu snabbt åt rätt håll.

Läs mer om Millenniemålen

Inför valet 2010 kunde man i debatterna höra hur oppositionen påstod att klyftorna i Sverige ökat sedan regeringen tillträdde, medan regeringen påstod lika frankt att klyftorna faktiskt minskade. Vem hade rätt? Båda hänvisade ju till statistik från SCB.

Svårigheten ligger i att de jämför äpplen med päron och har valt varsin definition på ojämlikhet. Låt oss istället för att fastna i definitioner på rättvisa och ojämlikhet titta närmare på de faktiska siffrorna.

Absoluta skillnader
Den enklaste, tydligaste och för de flesta människor mest intuitiva sättet att förklara skillnader, borde vara att jämföra hur inkomsten de facto har förändrats.

Om man jämför den disponibla inkomsten för olika grupper i samhället idag med 2006 kan man med fog hävda att de faktiskta inkomstskillnderna i samhället ökar, snarare än minskar.

Gruppen med lägst inkomst (1) har idag nästan 10.000 kronor mindre per år att leva på än de hade för fyra år sedan. Den fattigaste halvan av Sveriges befolkning (grupp 1-5) har i genomsnitt fått 6.000 mer att leva på, medan den rikaste halvan (6-10) fått nästan 30.000 kronor mer per år.

Det är inte heller så (som det ibland påstås) att alla har fått det bättre. De fattigaste 10% av befolkningen har ju faktiskt fått det sämre.

Relativa skillnader
Kan man då hävda att skillnaderna är på väg att minska? Tittar man på förändringstakten, alltså i vilken takt inkomsterna ökar eller minskar ser man att ett stort mellanskikt (4-9) faktiskt haft en ganska snabb förändring i disponibel inkomst sedan 2006, en ökning med 11% sedan 2006.

Det är snabbare än den rikaste gruppen som bara ökat med 6%. Den fattigaste gruppen har dock sett en försämring med nästan 11% sedan 2006.

Relativa skillnader kan dock inte ätas eller omvandlas till en platt-tv eller utlandssemester. Att tillväxt-takten varit högre för mellanskiktet än de allra rikaste brukar sällan upplevas som att det blir mer jämlikt, inte när man år för år se hur gapet de facto ökar till rikare grupper i samhället.

Gini som mått på ojämlikhet
När UNDP ovan mäter ojämlikheten i världens länder används ofta GINI-koefficient som mått. Gini är ett mått från 0-1 där 0 är perfekt jämlikhet, alla äger exakt lika mycket och 1 perfekt ojämlikhet där en person äger allt.

Ginikoefficienten avslöjar att ojämlikheten ökade drastistk under 90-talet från en väldigt låg nivå. Den åtstramning som gjordes efter den stora ekonomiska krisen i början på 90-talet och den stora och ihållande arbetslösheten skapade större klyftor på kort tid.

Efter några års nedgång från det allra värsta läget har sedan ojämlikheten fortsatt öka under Göran Perssons regeringstid. Som allra högst var Ginikoefficienten 2007, men har de senaste två åren igen sett en uppgång. Ojämlikheten är idag högre än den var 2000.

Trots detta kan man ju också hävda att regeringen ändå fått ner ojämlikheten enligt gini något sedan toppnoteringen strax efter deras tillträde. Problemet med gini, liksom alla försök att hitta ETT mått eller EN definition som ska fånga ”ojämlikheten” i en hel befolkning är ju att fickor av fattigdom lätt kan gömmas.

En grupp väldigt fattiga kan ju få det betydligt sämre, men om inkomsterna bland de övriga 90% av befolkningen samtidigt utjämnas är ser ju jämlikheten större ut samtidigt som skillnaderna mellan de fattigaste och de övriga samtidigt växer.

Så ser det för närvarade också ut i Sverige och i många andra länder.

Svaret på frågan om ”klyftorna” ökar är, att det inte finns EN klyfta mellan två tydliga grupper, rik och fattig. Men att skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste ökar råder det inget tvivel om. De fattigaste har dessutom blivit ännu fattigare de senaste åren. Och i stort sett gäller regeln, ju rikare du är desto mer har du tjänat på de se senaste årens fördelning.

Priset är Scoutrörelsens Bronsvargen, exakt vad Abdullah gjort världens scouter för att föräras detta har jag inte lyckats hitta något svar på.

Saudiarabien är ett land som varit framgångsrikt på vissa fronter, med stora oljeintäkter och goda förbindelser med bla. USA har landet lyckats undkomma mycket av den kritiken som riktats mot andra förtryckande regimer.

Det råder dock inget tvivel om att landet är en brutal diktatur med stora brister inom de flesta mänskliga rättigheter. På listan återfinns offentliga avrättningar, spöstraff, total ofrihet för kvinnor som bla. inte får köra bil eller inneha poster inom rättsväsendet, homosexualitet är förbjudet och leder till spöstraff, avsaknad av pressfrihet och organisationsfrihet, internet är hårt censurerat och politiska partier och fackförbund är förbjudna.

Hovet har än så länge inte i detalj kommenterat hur tankegången bakom priset till Abdullah, men presschef Bertil Ternert kommenterar saken så här i Aftonbladet:

– Jag representerar kungen och hovet och kan bara säga att kungen alltid agerar i samklang med UD och regeringen.

Vad säger då UD och regeringen om Abdullah och situationen i hans kungadöme?

I det första uttalandet till Expressen säger UD:s presschef Anders Jörle:

- Vi har diplomatiska förbindelser med Saudiarabien. Jag ser inte vad problemet skulle vara.

Detta kommer säkert revideras ganska omgående eftersom det kan ge bilden av att regeringen stämmer in i Kungens hyllning till sin Saudiarabiske kollega.

UD:s egna skrifter brukar inte överdriva bristerna eftersom det anses viktigt för landet att upprätthålla goda diplomatiska förbindelser med stora expertländer. I detta fall är dock regeringens egen MR-skrivelse mycket tydlig på briserna i Saudiarabien.

Utrikesminister Carl Bildt har ännu inte kommenterat besöket vare sig via medierna eller på sin blogg, men idag har Kungen en informationskonselj med regeringen för att informeras om regeringens arbete. Undrar om utrikesministern ser någon anledning att lyfta upp relationerna till diktaturer under sin del.
…………………………………………………………………………………………………………………..

Uppdatering: Regeringen har idag kommenterat kungens besök i Saudiarabien efter påtryckningar från medier. Vare sig statsministern eller utrikesminister ser någon anledning att kritisera kungens pris till Kung Abdullah. Reinfeldt menar att han inte kan kommentera vad scoutrörelsen delar ut för priser men medger att regeringen kände till besöket och syftet med besöket (ambassadören var med), med hänvisar till att vi har diplomatiska förbinderlser med landet.

Carl Bildt sa detta i samma TV4 inslag:

– Ska man förändra och påverka värlkden så måste man vara ute i världen, sa Carl Bildt till TV4. Sedan ser inte hela världen ut som i Skövde utan den är lite annorlunda. Då ska vi försöka påverka den på lite olika sätt.

Exakt hur Bronsvargen ska påverka Saudiarabien till det bättre framgår inte helt tydligt.

Medier världen över fylls med skräckberättelser om fyra decenniers förtryck och lidande, om en hårdför tyrann som plågat still folk till underkastelse. Om nyckfulla och bisarra divalater och idéer. Om en familj som levt i lyx och flärd på sitt folks bekostnad.

Denna bild är naturligtvis delvis sann men också resultatet av att Libyen inte har någon möjlighet att delta i propagandakriget och i detta krig har närmast hela världens nyhetskanaler emot sig. När Europa och USA står på samma sida kan de totalt dominera bilden av det land de nu anser sig ha befriat. Då passar det så klart bra med en onyanserad bild av ett land i total misär och en ledare mer blodtörstig än någon annan.

Egypten, Libyen och Tunisien bäst i Afrika
Afrikas tre mest framgångsrika länder i kampen mot barnadödligheten sedan 1970 är Egypten, Tunisien och Libyen, tre länder som alla har störtat sina diktatorer det senaste halvåret.

De har alla haft en genomsnittlig minskning av barnadödligheten med mer än 5% per år, vilket är långt högre än de allra flesta länder i världen (Sverige till exempel låg på 3,9% under samma period). I Egypten har barnadödligheten minskat allra mest, 6% per år ett av de bästa resultaten i hela världen, bättre än de asiatiska tigrarna, Europa eller Latinamerika.

För Libyens del betyder det en fantastisk förändring. 1970 födde en kvinna i snitt 7 barn. Av dessa så dog i genomsnitt ett innan fem års ålder. Idag är barnafödandet nere på nästan 2,5 barn per kvinna (inte så olikt ex. Island) och idag överlever 98% av alla barn som föds.

Att föda 2 eller 3 barn och veta att de har 98% chans att överleva är en stor fantastisk skillnad mot att föda 7 och tvingas begrava ett.

Medellivslängden i Libyen har ökat med hela 23 år sedan Khadaffi tog över 1969 (från  51 år – 74 år) och det är är bara sex länder i världen som har haft en mer positiv utveckling de senaste 40 åren.

Det verkar således inte vara brist på social utveckling som drivit fram revolutionerna i Libyen, Tunisen eller Egypten. Kanske är det tvärtom, att ju bättre människor får det, ju högre utbildning, bättre hälsa och större möjligheter att välja vilket liv man vill leva, desto svårare blir det för diktatorer att bibehålla sin makt och hålla sitt folk i ofrihet.

Sveriges regering verkar just nu väldigt fast vid en teori om att demokrati och frihet är en nödvändig förutsättning för utveckling. Dessa tre länder visar att det motsatta förhållande också kan gälla.

Nu är det bara att önska Libyen lycka till i framtiden. Det finns goda förutsättningar att lyckas framöver. Tyvärr har nato-skapade ”revolutioner” och ”demokratier” inte den bästa track-reckorden att skapa fungerande och lycklaiga samhällen. Låt oss hoppas att Libyen bryter den trenden.

De fega och vidriga attentaten på Utöya i fredags slog till mot något av det finaste och viktigaste våra demokratiska samhällen kan uppvisa. Ett sommarläger med barn och ungdomar som tillsammans vill jobba för ett bättre samhälle, en bättre värld. Det skär i hjärtat när jag tänker på AUF och alla de som fick sina liv och drömmar massakrerade i fredags.

Ingen kan föreställa sig vilken fasansfull mardröm det måste vara att vara fast och jagad på en ö, som tidigare manifesterat trygghet och kärlek, i en och en halv timme under skräck och i konstant livsfara. Ingen kan föreställa sig skräcken och oron hos de föräldrar och anhöriga som bara väntat på SMS, twitter- eller telefonmeddelande om att deras älskade fortfarande är i livet.

Dåden i Norge kommer naturligtvis att få konsekvenser med det är idag omöjligt att överblicka vilka liksom det är svårt att göra en någorlunda förnuftig analys om varför detta hände och hur detta kunde hända. Men några tidiga funderingar är uppenbara.

1. De initiala spekulationerna är pinsamma och talande. 
Att samtliga så kallade experter och medier tidigt spekulerade om islamistisk terror är symptomatiskt för debatten under de senaste tio åren. På bara några timmar, innan det stod klart att dådet hade inhemska förklaringar han man koppla det samman med den växande rädslan för Islam och när det senare visade sig vara en högerextrem norrman som låg bakom vilar kopplingen fortfarande kvar i bakhuvudet.

Dagens Nyheter, vår största morgontidning, saknade fullständigt kunskapen att göra en korrekt analys av situationen. Fortfarande på morgonen efter, då vi alla visste att det inte var ett islamitiskt terrordåd, då vi visste att över 80 barn och ungdomar hade avrättats på ett sommarläger av en högerextrem galning, var DN:s förklaring den gamla vanliga.

Ledarsidan frammanade bilder av självmordsbombaren i Stockholm city under julhelgen, av sprängningarna i Madrid och det avvärjda attentatet mot Jyllandsposten. Det var självklart bara timmar efter dåden (med extremt knapphändig och uppenbarligen fel information) att dåden var riktade mot det öppna samhället, mot demokratin, mot våra gemensamma värderingar. De utgick från att attentatet var ännu ett angrepp på västvärlden och våra försök att bekämpa den islamistiska terrorismen, även om de klädsamt nog väntade med att påstås sig veta exakt vad som föregått i centrala Oslo några timmar tidigare.

Så försiktig var dock inte den redaktionella delen av tidningen. Det första uppslaget om dåden domineras av Henrik Brors ”analys” – en slags tyckade form av artikel som ska förklara för läsarna vad som egentligen hänt, en metod svenska tidningar flitigt använder sig av för att slippa vara sakliga och objektiva i sin rapportering. Analysen utgår helt från samma vinkel som ledarsidan men sticker inte under stol med vad som är problemet: ”Varje land som agerar internationellt i dag riskerar att bli en måltavla” skriver Brors i ingressen.

Läsaren förstår från DN:s rapportering att orsaken till att detta kunde ske är (1) det internationella engagemanget skapar internationella fiender och (2) Norge har valt att inte satsa som mycket på terroristbekämpning och anti-terroristlagar som övriga Europa (läs: EU). ”Attentatet blir en dyrköpt väckarklocka” – är huvudanalysen.

Men redan när tidningen kom ut på lördagsmorgonen visste vi att allt detta var fel, ingenting av de inskränkningar integritet och frihet som terrorlagarna innebär skulle ha förhindrat attacken i Oslo och på Utöya i fredags.

De övriga uppslagen i tidningen ger en ännu tydligare islamist-koppling, med stora rubriker som ”Islamistiska terrorister kan ligga bakom” och intervjuer med sk ”terroristexpterter” som påstår att det mesta tyder på att islamistiska extremister ligger bakom.

Lördagens DN blir inte bara en pinsam påminnelse över hur vansinnigt fel som långsamma medier som dagstidningar kan få när det kombineras med en nyhetshets, otålighet och dumma spekulationer. DN borde skämmas och tydligt gå ut och be sina läsare om ursäkt redan på söndagmorgonen. Dagens tidningar har ännu inte kommit till ön i skärgården där jag nu sitter så jag vet inte om de faktiskt gjorde det, men jag känner mig lite skeptisk.

2. Dådet var politiskt 
Det stora problemet är dock att DN inte är ensamma om att sakna intellektuell kapacitet och journalistisk integritet till att vänta tills man vet vad man pratar om innan gör det. Detta vara inte bara en attack mot det ”öppna samhället” eller mot demokratin. Det bottnade inte i ett hat mot öppna institutioner eller mot liberalism eller ”västerländskt leverne”.

Det var en politisk attack, mot politiska motståndare, med politiska förtecken. Och inte vilka förtecken som helst, utan att 1500-sidigt manifest som inhyser ett genomgripande hat mot det multikulturella samhället och mot islam men också ett hat mot arbetarrörelsen som sådan, mördaren såg det inte som att han sköt barn, han sköt marxister.

Vi måste ta högerextremismen på allvar. De så kallade terrorexperterna definierar inte alla politiska våldsdåd som terrorism, vilket gör höger-terrorism relativt ovanlig, men det betyder inte att det inte föreligger en hotbild eller stora problem. Det växande hatet mot den politiska vänstern, mot det som kallas multikulturalism riskerar att bli ett av våra största samhällsproblem. För Norges del blev det i alla fall det i fredags och jag är rädd för att fler samhällen är på väg åt samma håll.

Varje år misshandlas vänsterungdomar, HBT-personer människor med utländskt utseende i Sverige. Hatet mot en av världens största religioner, Islam breder ut sig på små närradio-stationer på Skånes landsbygd, öppna och stängda internetforum och på kommentarsfälten på våra tidningar och stora websidor. Internetforumet Flashback som garanterar anonymitet till användarna är översvämmat med islamhat, böghat och sossehat – ofta till en nivå som skulle få många att må illa.

”Hatideologier föder hatbrott” påpekar idag en av mina vänner på Facebook, i en tid då vissa hatideoliger inte ens får oss att lyfta på ögonbrynen längre.

Massmordet på Utöyavar ett av de allra värsta slag som den europeiska arbetarrörelsen utsatts för, kanske det allra värsta. Det är dags att sluta tolerera hatet som politisk ideologi. Det är dags att lyfta fram innebörden i vad högerextremismen, islam-hatet och främlingsrädlsan faktiskt är. Det är dags att ställa Sverigedemokrater och rasistiska pensionärer på Skånepartiets radio mot väggen. Det är dags att belysa främlingshatet som växer på nätet, det är dags att stödja de goda krafterna i samhället och ta upp kampen mot ondskan.

Carl Bildt skrev på twitter att nu är vi alla norrmän, när han kände att terrordåden lika gärna kunde ha drabbat Sverige, undrar om nästa twitter är: vi är alla marxister. Först då visar han att han verkligen vill förstå vad som hände i Norge.

Samma dag kan Sveriges Radio rapportera om den för regeringen sällsynt dåligt tjamade nyheten att ta en miljard kronor från biståndet och helt sonika införliva dessa i den reguljära budgeten.

Miljarden är inte i egentlig mening en del av den numer vanliga avskrivningen av biståndet för flyktingmottagande och UD-kostnader, utan ska bara gå in i statskassan för att tex. betala den tredje stora skattesänkning som regeringen nu försöker få igenom.

Beslutet har mött hård kritik från biståndsorganisationer som Forum Syd och Diakonia, från oppositionen har det däremot varit ganska tyst.

I år är jag en av temaföreläsarna som inleder de två dagarna. Idag inledde Bodil Jönsson och i morgon, tisdag 14 juni, håller jag tema-förelsäningen med rubriken: Blir världen bättre. Om du är en av deltagarna så ses vi där.

Se broschyren här…

Information är länge efterfrågad och kan man tycka en absolut nödvändig (men hittills frånvarande) beståndsdel i den svenska biståndsdebatten. När den enda tillgängliga informationen varit den totala biståndsnivån – som andel av BNP, har debatten aldrig kunnat lyfta sig över procentnivåer eller för och emot bistånd.

Nu öppnas möjligheten för fler deltagare, organisationer, politiker och journalister att ta del i en bättre men innehållsrik diskussion.

Sverige är inte ensamt eller ens först, vi har sett en våg av frigörelse av offentlig statistik bara de senaste åren, Världsbanken, FN och Obamas nya data-initiativ kan ha öppnat en – kan tyckas självklar – öppenhet kring statistiken. Man kan tycka vi var sena i starten, men det spelar ju ingen roll idag. Bra jobbat, Gunilla Carlsson, UD och Sida eller vem det nu var som såg till att openaid.se faktiskt är där idag.

Jag återkommer till en kommentar dels av själva sidan och de visualiseringar samt tillgängligheten på material när jag hunnit titta närmare, men dels också vilka första slutsatser man lätt kan dra nu när fördelningen av det svenska biståndet finns rätt framför näsan.

Jag återkommer.

DN

Biståndskritiker i Sverige har de senaste åren hävdat att det ”pumpas in pengar” i Afrika och andra så kallade utvecklingsländer trots att det inte blir några framsteg.

”Åtta tusen miljarder i bistånd – men än råder misär i Afrika” – var tex. huvudrubriken på en artikelserie i Aftonbladet från 2008. Det var enligt Aftonbladet vad det totala biståndet i världen under alla år uppgått till. Artikeln och liknande uppgifter har använts i debattartiklar, inlägg på bloggar och i politiska motioner.

Det låter förstås väldigt mycket, 8000 miljarder – åtta biljoner kronor, men hur mycket är det egentligen.

Nu i dagarna diskuteras EU och IMF:s räddningspaket för Irland, på ofattbara 80-90 miljarder Euro – ett land med 4,5 miljoner invånare. 90 miljarder Euro eller 120 miljarder dollar är ungefär lika mycket som allt internationellt bistånd, i hela världen under ett helt år.

Malawi, ett fattigt land i södra Afrika, idag med tre gånger så stor befolkning som Irland har sedan självständigheten 1960 mottagit runt 12 miljarder dollar i bistånd. Tio gånger mindre än räddningspaketet för Irland. Kanske inte så konstigt att biståndet ensamt inte lyckats få fart på Malawis ekonomi.

Hela Afrika har fått i genomsnitt 16 miljarder dollar per år i bistånd. De senaste åren snittar biståndet till Afrika på runt 25 miljarder dollar. Många länder i regionen är i stort behov av de mest grundläggande investeringarna inom undervisning, sjukvård och infrastruktur och för all del ett bankväsende likt det vi nu ska rädda i Irland. Medellivslängden i Afrika söder om Sahara är bara 52 år, förutom Afghanistan finns det inget land i världen utanför Afrika som har lägre än 60 år i medellivslängd.

Inget land i Afrika har någonsin kommit i närheten av de summor som nu satsas på att få igång Irlands ekonomi. Faktum är att inte ens det samlade biståndet under 50 år för de tre största biståndsmottagarna i Afrika, Tanzania, Kongo (Zaire) och Nigeria kommer upp i Irlands nivå.

• Klicka här för att beställa från utbudet.