Varför inte göra rätt från början?

Förslaget till en ny biståndspolitisk plattform är ute på en ganska kort remissrunda och jag tänkte försöka ge några första kommentarer. Jag återkommer med mer konstruktiva åsikter om själva innehållet om några dagar.

Men det här tycker jag är väldigt viktigt:
1. Processen behöver inkludera fler.
2. Även om målen inte är nya, så kanske de borde vara det. Det börjar bli dags.
3. Idén att tydliggöra målen är bra, men det måste gälla hela PGU, inte bara biståndet. Det går inte att börja med biståndet som ett första steg, det måste bli rätt från början.
4. Det märks i plattformen att biståndet hanteras självständigt från den övriga politiken.

1. Alla skulle tjäna på en mer inkluderande process…
Den mesta av kritiken som framförts har riktat in sig på själva processen, som hittills varit allt annat än inkluderande. Länge såg det ut som om att inte ens riksdagen skulle få tycka till och än mindre det civila samhället. Processen har nu öppnats något och under tre veckor får resten av biståndsvärlden kommentera på den färdiga texten, 53 sidor lång.

Argumentet för att inte göra som man brukar, tillsätta en bred utredning, låta alla komma till tals, (inkl. röster från mottagare) och sedan formulera ett förslag, är att detta dokument inte ska vara en ny politik, utan en tydligare beskrivning av den politik som redan förs och som har sitt ursprung i politiken för Global Utveckling, PGU från 2003.

Någonstans hittar man nog huvudförklaringen till förvirringen kring processen. För regeringen kanske detta inte är ny politik, men för de som inte fått vara med och påverka förändringarna i biståndet och nu för första gången ser det nya strategierna och viljeyttringarna på papper blir det nyheter som de inte kunnat påverka.

Problemet är inte att man nu vill tydliggöra den nya politiken, problemet är att man inte öppnat för en deltagande under de senaste sju åren.

2. Är det ny politik?
Så hur är det då, är det som regeringen säger, att plattformen mest är en beskrivning av dagens mål och delmål? Eller är det som tex Diakonia och delar av oppositionen vill göra gällande, att det är ganska stora förändringar mot tidigare?

Mitt svar: oavsett vilket, vi behöver förändringar, vi behöver tydligare mål, tydligare prioriteringar, tydligare ansvar.

Det vill säga om regeringen har rätt framstår plattformen som ett ganska onödigt dokument, som inte svarar på vad den själv bra beskriver som en föränderlig värld med nya utmaningar (än tex 2003 erbjöd). Men om oppositionen har rätt, att regeringen gjort stora förändringar i det gamla PGU-tänket, ja då borde processen varit större.

3. Ta ett större grepp – utveckling är större än bistånd
Behovet av en ny större process, som inte bara rör biståndspolitiken utan hela politiken för global utveckling, framstod med all tydlighet i det andra viktiga dokumentet som kom under veckan, statskontorets utvärdering av PGU:n.

Det är inte dåligt att tydliggöra vilka mål som ska gälla för biståndet, men att göra det för sig, samtidigt som behovet av att revitalisera eller helt reformera PGU står för dörren, missar målet.

Särskilt om de nya biståndsmålen glider allt längre från politiken som förs inom andra politikområden. Den största förändringen i plattformen är den ökade betoningen på demokrati, MR och frihet från förtryck. Skulle man använda plattformen som verkligt styrdokument skulle ett helt nytt fokus vara att stödja demokratiaktörer för de värst förtryckta människorna.

Samtidigt är de några av de värsta förtryckarna (som tex Saudiarabien) bland de största kunderna för svensk vapenexport.

Att försöka tydliggöra biståndets målprioriteringar utan att samtidigt lyfta frågan till PGU-nivå är inte bara slöseri med tid, det kan inte lyckas.

Jag kan inte se hur man kan diskutera biståndsplattformen utan att väva in kritiken från statskontorets utvärdering.

4. Biståndet inte alltid rätt verktyg för att nå målen
Detta problem visar sig också i själva texten till plattformen. Ambitionen är rätt och texten inte dålig, men frågan är om biståndet är rätt verktyg för att nå målen i plattformen.

Det som gör området bistånd annorlunda än övriga politikområden är ju att det handlar om ekonomiskt stöd, det är pengar det handlar om. Visserligen pengar som går via en rad kanaler med olika syften och där möjligheten till dialog, påtryckningar, resursbyggande, kunskapsöverföring, och andra verktyg ibland följer med biståndspolitiken.

Men huvudfrågan måste ju vara, hur får vårt bistånd mest möjliga nytta i förhållande till det övergripande målet för vår PGU? Här är jag osäker på om texten i plattformen kan användas för att styra biståndet rätt.

Men om man nu ändå ska göra en skrivelse till riskdagen om en tydligare målstruktur, då har jag några åsikter om vad den borde innehålla. Låt mig återkomma till dem.

 

Publicerat i Blogg-inlägg | Lämna en kommentar

Du har fel Bildt, UD:s bistånd har inte ökat

SvD avslöjade i förra veckan avslöjade en kritisk rapport om UD:s egen biståndshantering. Carl Bildts förklaring var biståndet vuxit så mycket att det är svårt att hålla koll.

 – Min bild i största allmänhet är den utmaning vi har med de väldiga ökningarna av biståndsbeloppet.
Men har det med omfattningen att göra?
– Delvis har det ju. Den stora ökningen framför allt, ökningen av beloppen har varit mycket stor.

Och vid ett annat tillfälle:

– De väldiga ökningarna av biståndsbeloppet är en utmaning. Det har varit en ständig kamp från Gunillas sida att se till att allting hanteras rätt. Det är ju en väsentlig ökning jämfört med för bara några år sedan, närmare 40 miljarder kronor.

Men som jag berättat på bloggen flera gånger tidigare så stämmer inte den bilden. Tar man hänsyn till inflationen så har resurserna till bistånd snarare minskat. SvD:s ekonomiguru, Anderas Cervenka visar också att UD snarare fått mindre biståndspengar att hantera på senare år. Låt mig förklara det en gång till:

Varje år sätter vi av 1 procent av Sveriges inkomster till bistånd. I takt med att vår ekonomi vuxit har därför också biståndet ökat. Det är detta Bildt syftar på när han påstår att det nu är nästan 40 miljarder.

Men det mesta av den ökningen är inte bistånd, utan kostnader för flyktingmottagande i Sverige och reformeringsstöd till Östeuropa. I själva verket har det verkliga biståndet* minskat, om man man jämför med 2006.

Skärmavbild 2013-11-01 kl. 12.01.01

Om man tar 2006 som basår har biståndet tillförts ungefär 25 miljarder kronor (om man tar hänsyn till inflationen). Av dessa har extra 25 miljarder har 11 gått till Migrationsverket och 8 till reformarbete i Östeuropa. Inget av detta hanteras av utrikesdepartementet.

Tittar man närmare på det verkliga biståndet (som alltså fått mindre pengar när man tar hänsyn till inflationen) det som handhas av Sida och UD ser vi att det som går genom UD bara sett en mindre ökning sedan 2006 och de senaste mandatperioden faktiskt inte ökat alls.

Skärmavbild 2013-11-01 kl. 12.22.14

Låt oss slå fast en gång för alla: I den mån det finns brister i UD:s biståndshantering, är det i alla fall inte på grund av ett kraftigt ökat bistånd.

Men det är inte bara Bildt som slirar på fakta. Svenska Dagbladet var visserligen skickliga i att genomskåda Bildts bortförklaring. Men på sin egen ledarsida gör tidningen exakt samma misstag som Bildt, fast nu som argument för att minska biståndet. Det är lika fel där.

När Bildt gör fel slår SvD på stort, i tidning och på sociala medier sågas hans bortförklaring, men när den egna ledarsidan gör samma fel, lyfts detta istället fram som en intressant diskussion på samma sätt i bloggar och sociala medier.

Kvar blir läsaren med en uppfattning om dåliga biståndsrutiner och ett kraftigt växande bistånd som ingen har koll på. Som tur är stämmer inte det, men det är tråkigt att diskussionen blir så osaklig. Det skriver jag om på Dagens Arena idag.

 

*Med ”Verkligt bistånd” menar jag de pengar som faktiskt går till bistånd genom Sida eller UD. Jag har räknat bort Sveriges kostnader för att genomföra biståndet, både sidas administration och de kostnader för UD:s administration som bekostar biståndet. Jag har dock räknat med Sveriges andel av EU:s bistånd.

Publicerat i Blogg-inlägg | Lämna en kommentar

Någon måtta får det vara på okunskapen

Skärmavbild 2013-10-22 kl. 19.31.55Nej, nu får det faktiskt vara nog. Det senaste två veckorna har biståndet diskuterats som aldrig förr. Det är i grunden mycket efterlängtat. Men bristen på fakta och saklighet har ibland varit stor och i en krönika i gårdagens Aftonbladet slår fd reporten Elisabeth Höglund i botten med allvarliga faktafel och en betydande brist på kunskap.

Med utgångspunkt i egna minnen från en Sida kurs för 35(!) år sedan, avfärdar hon det svenska biståndet som ’cyniskt’ och frågar sig om alla svenska biståndspengar ‘bara rinner ner i ett svart hål’ – mycket talar enligt Höglund för det och allra värst är FN. Hon har ett argument för detta: Trots att vi har ‘pumpat in pengar i Afrika’ så blir det aldrig bättre. Håller det påståendet?

Biljard

Trots alla biljarder som inte ­bara Sverige utan FN, EU och enskilda länder under alla
år pumpat in i till exempel Afrika pekar kalla fakta fortfarande på en gränslös fattigdom och ­misär.

För det första, biljard är nuförtiden inte ett räkneord. Det är ett spel. Det har visserligen tidigare i svenskan använts som ett räkneord för att beteckna tusen biljoner. Påståendet om att vi ‘pumpat in biljarder i Afrika’ är alltså i bästa fall 1000 gånger för högt. I värsta fall en massiv import av teak-bord med grön filt.

Vi tittar närmare på hennes påståenden. Blir det aldrig bättre? Har vi pumpat in pengar?

1. Blir det aldrig bättre?
Som bevis på att bistånd inte fungerar har Höglund ‘granskat’ barnadödligheten, livslängden och läskunnigheten i fem länder. Hon påpekar (riktigt) att läget fortfarande är allvarligt på många håll, men missar att utvecklingen går åt rätt håll.

Att se att Tanzania som haft biståndssamarbete med Sverige i 50 år (!) fortfarande har en spädbarnsdödlighet på 51 av 1 000 barn och en medellivslängd på 57 år, inger stark oro. Ändå anses Tanzania vara Sveriges mest lyckade biståndsland!

Barnadödligheten i Tanzania minskar för närvarande snabbare än nästan alla länder i världen (10:e snabbast). Den har minskat med 60 procent bara sedan 2000, det är snabbare än Sverige någonsin utvecklats. Är det någonstans vi ser enorma historiska framsteg är det i några av de fattigaste länderna, Tanzania, Malawi, Rwanda och Liberia.

Vad gäller medellivslängden i Tanzania går det ännu bättre – under 2000-talet finns det bara tre länder i världen där livslängden har ökat mer än i Tanzania. Man lever idag 11 år längre i snitt än man gjorde bara år 2000. Det är en ökning med 20 procent. På 12 år. Det är en fullständigt fantastisk utveckling och igen, snabbare utveckling än Sverige någonsin haft.

Och det är landet Höglund tar som exempel på att bistånd inte fungerar. Bisarrt.

Faktum är att alla fyra Afrikanska länder som nämns i artikeln (Tanzania, Burkina Faso, Mocambicue och Namibia) håller en utvecklingstakt som är snabbare än vad som krävs för att nå FN:s millenniemål, i alla fall vad gäller barnadödligheten.

Om Afghanistan skriver Höglund:

I Afghanistan, Sveriges nu största mottagare av bistånd, dör 131 av 1 000 barn efter födseln. Medellivslängden är 44 år.

Nyare och bättre data visar dock att spädbarnsdödligheten i Afghanistan idag har sjunkit till 71 av 1000, visserligen fortfarande väldigt högt 7% av alla barn dör under första levnadsåret, men ändå hälften av vad Höglund skriver. Och medellivslängden uppskattas numer till 61 år. Betydligt högre än Höglund källor.

Det är svårt med tillförlitlig data, särskilt i Afghanistan. Men om Höglund hade haft tillgång till de nyare talen, som visar på en tydlig förbättring, hade då hennes inställning och argumentation ändrats. Jag är tveksamt.

Uppdatering: Även Sidas kommunikationschef, Joachim Beijmo har tröttnat på de uppenbara faktafelen och skriver i kväll ett öppet brev till Aftonbladets chefredaktör. Där avfärdar han svartmålningen punkt för punkt. Läs den gärna.

Har vi pumpat in pengar?
Ok – så vi pratar inte om flera tusen biljoner som Höglund hävdar. Men hur mycket pengar handlar det då om? För det första är Afrika inte ett land. Totalt sett har länderna i regionen tillsammans fått i runda slängar en biljon dollar. Men det är till över 50 olika länder och över 50 år. Låt oss titta närmare.

Burkina Faso har totalt sett mottagit 15 miljarder dollar från OECD:s givarländer. Räknar man in allt som kan räknas som bistånd är summan nästan 27 miljarder dollar.

Men som sagt, det är över 50 år. Vi pratar alltså om en halv miljard om året. Jämför gärna med kostnaden för att rädda Grekland eller Irland. Där låg stödpakten på cirka 120 miljarder dollar eller 250 gånger(!) mer än det årliga biståndet Burkina Faso. På ett bräde fick Grekland alltså 4 gånger mer än Burkina Faso fått totalt sett under 50 år.

Det finns faktiskt inget biståndsland i världen som kommer upp i Greklands summor. Det kostar nämligen pengar att utveckla länder, det visar bankkriserna i Europa. De länder som Höglund nämner mottar i snitt cirka 50 dollar per invånare och år. Det förväntas sedan göra underverk.
Skärmavbild 2013-10-22 kl. 11.36.55

Säga vad man vill om bistånd, men att femtio dollar per person och år ensamt skulle lyfta ett land ur fattigdom är att förvänta sig för mycket.

Det är ytterst allvarligt när sakfelen och fördomarna får dominera debatten. Särskilt om biståndet. En stor del av förklaringen till de senaste två veckornas felaktigheter ligger förstås i Svenska Dagbladets stundtals svaga ”granskning” – och framför allt på de felaktiga slutsatserna av den granskningen. Som när Elisabeth Höglund här upprepar SvD:s rubriker om FN:s svarta hål eller när SvD:s chefredaktör Fredrick Karén påstår att ingen vet var biståndspengarna tar vägen, vilket är en uppenbar felaktighet, i hans fall på gränsen till lögn.

Men mer om det i kommande inlägg. Det får  vara någon måtta på sakfelen. Och här gick det definitivt över gränsen.

Publicerat i Blogg-inlägg | 13 kommentarer

Vart går det svenska biståndet?

En kort beskrivning av fördelningen av den svenska biståndsbudgeten. Ursäkta det dåliga ljudet, jag lägger upp en bättre version senare. Klicka gärna på full screen för att se bättre.

Publicerat i Blogg-inlägg | Lämna en kommentar

Sveriges bedrägliga klimat-formel

Regeringens linje i klimatfrågan har allt sedan det internationella fiaskot i Köpenhamn varit att Sverige gör tillräckligt. Men när statsministern i dagens riksdagsdebatt driver den linjen vidare gör han det med bedräglig användning av statistik.

”Utsläppen i Sverige har minskat, vi har hittat formeln för att öka tillväxten och samtidigt sänka utsläppen av koldioxid.”

Formeln är tyvärr att exportera utsläppen till andra länder. Att köpa produkter och livsmedel som produceras på andra håll och som där orsakar utsläpp. Men Sverige och Kina finns i samma biosfär. Och att släppa ut skiten i Kina i stället för i Sverige blir ingen skillnad.

Det är en mycket dålig formel.

Skärmavbild 2013-10-16 kl. 10.47.28

När vi lägger till utsläppen av växthusgaser av vår konsumtion som sker i andra länder (där varorna idag produceras) ser vi att vi inte går åt rätt håll. Tvärtom orsaker vi ökade utsläpp. Det sker bara inte inom Sveriges gränser.

Uppdelat när man delar upp utsläppen inom och utanför landets gränser blir skillnaden tydlig. Statsministern har rätt i att utsläppen i Sverige har minskat med 20%, men utsläppen av svensk konsumtion i andra länder har ökat med 57%. Totalt sett betyder det en ökning med 15% sedan början av 90-talet.

Skärmavbild 2013-10-16 kl. 10.47.50

 

Talen kommer från Naturvårdsverket, regeringens egen myndighet med ansvar för att följa upp miljömålen i Sverige. Kanske dags att lyssna på sig själv Sverige.

Publicerat i Blogg-inlägg | Lämna en kommentar

Liten glimt från FN:s svarta hål

Under rubriken FN:s svarta hål har SvD det senste dagarna drivit en kampanj mot FN-biståndet. Vissa delar av kritiken är relevanta och bra att de lyfts upp. Det är också bra att UD:s biståndshantering överlag granskas bättre. Det har saknats.

Men i SvDs kampanj hantaras deltaljer så slarvigt och överdrifterna blir så stora att de ganska snart landar i väldigt hårddragna vinklingar, som denna:

I dagens SvD-granskning framgår att Sverige har skickat 24 miljarder i kontant bistånd till FN de senaste tre åren, utan att veta hur pengarna egentligen används. Hur reagerar du på dessa uppgifter?

Bilden har givits att Sverige pumpar in pengar i FN och inte bryr sig om resultat, att inga resultat har kunna mätas och att det inte går att säga om något över huvudtaget blir bättre. Den bilden stämmer inte. Här är några utdrag från regerignens egen bild av vad det multilaterala biståndet har givit (hämtat från senaste budgetproppen)
Läs mer

Publicerat i Blogg-inlägg | 3 kommentarer

Vad som är dåligt med Svd:s ”biståndsgranskning”

Många har frågat mig om hur jag ser på Svenska Dagbladets och Jenny Norbergs artiklar om den påstådda bristen på kontroll över biståndet genom FN. Ok, kanske inte många men några har bett mig förtydliga mig och idag kom frågan upp på en av mina föreläsningar.

Nej, jag tycker inte granskningen har varit bra gjord och framför allt har SvD dragit överdrifterna vidare i kringtexter, rubriker, puffar och på Twitter till att bli ett bisarrt påstående om vi pumpar in miljarder i FN och inte vet vart pengarna går eller om något blir bättre. Så här:

puff

Detta inlägg kommer helt säkert att anklagas för att vilja rikta fokus från sakfrågan. Det är inte det jag vill. Tvärtom jag vill i högre grad diskutera sakfrågan, men Svd för diskussionen till fel saker. Låt mig förklara, även om det blir en lång förklaring.

Först, vad tycker jag är bra med Jenny Nordbergs artiklar?

De pekar på ett stort problem för biståndet nämligen svårigheten att mäta resultatet av det man gör. Det är inte samma sak som att veta om pengarna kommer fram, som det ibland görs gällande, inte så mycket i Nordbergs huvudartikel men i texterna runt den, i SvD:s andra artiklar, i puffar rubriker och även i Nordbergs argumentation kring artiklarna på blogg, i kolumner och framför allt på Twitter.

Det senare vet vi ganska väl, vi vet var pengarna tar vägen, att påstå annat är osant. Vi vet vad de går till, vilka sektorer, vilka länder och vilka organisationer som genomför arbetet.

Vi vet också att situationen i de länder biståndet går till har blivit bättre på många håll, i vissa fall helt fantastiska framsteg som borde få oss att stå upp och jubla.

Det svåra är att veta om dessa framsteg och i så fall i vilken grad, har att göra med biståndet. Det är inte unikt för biståndet, det är lika svårt att veta hur mycket landets reformer har bidragit, hur viktiga de direkta utlands investeringarna varit, hur mycket omvärldens handelspolitik har bidragit eller hur mycket klimatförändrignar, aids eller konflikter påverkar utvecklingen.

Det är dock inte omöjligt att mäta och uppskatta, men det är inte heller lätt. Vi bör ha en allvarlig diskussion om detta, ska vi överhud taget syssla med saker som vi inte är 100% säkra på i slutändan leder till det bästa resultatet?

Låt oss ta den diskussionen. Låt oss försöka förstå vad som är bra och vad som är dåligt med våra gemensamma försök att skapa en bättre värld.

Men det är inte det som svenskans kampanj (jo, jag menar att det är en kampanj) gör. Den försöker inte förstå. Den har framför allt inte grävt i siffrorna, tittat på resultaten och grävt fram orimligheter. Och detta är min huvudkritik.

1. En journalistisk granskning måste vara saklig.
Kravet på saklighet är fundamentalt. De senaste dagarna har detta diskuterats mer än någonsin i svallvågorna av Hanne Kjöllers bok och Jan Josefssons och UG:s journalistiska metoder.

Många verkar vara överens om att de ibland (både Kjöller och UG) driver en för tesdriven journalistik. Citatet som används av båda är Josefssons ”Vi tar fram det som stärker de teser vi driver och trycker undan det andra” – men Josefsson hävdar att det är taget ur sitt sammanhang. Klart är dock att båda och alla andra i grunden tycker detta är dåligt.

”Att ta fram det som stärker tesen och trycka undan det andra.”

Vissa anser att Kjöller har mer spelrum eftersom hon sysslar med opinionsjournalistik. Om Kjöller eller UG ägnar sig åt detta är en annan diskussion. Men låt oss titta på SvDs granskning ur samma perspektiv.

Huvudtesen är att Sverige pumpar in pengar i FN nästan helt utan kontroll, det nämns att vi inte vet vart pengarna går, om de gör nytta och om något överhuvud taget blir bättre.

Nordberg hänvisar då till en UNDP-revision som hon tolkar hårt, väljer att bara lyfta upp det som är dåligt (vilket verkligen finns) men väljer helt bort det som rapporten menar är bra (vilket också finns).

När UD redan för ett år sedan inte gjorde samma tolkning: ”Vad gäller UNDP:s påstådda ’avsaknad av fattigdomsfokus’ anser dock MU, USTYR och Sida att utvärderingen utgår från en felaktig grund” – så avfärdar Nordberg detta med:

”de sade exakt vad UNDP:s ledning ville att de skulle säga” och ”svenska UD svalde alltså helt UNDP:s eget försök att bortförklara rapporten.”

Hon inte bara tolkar UD:s sätt att se på värden utifrån sina egna åsikter, hon väljer dessutom att hitta på en förklaring till varför UD säger så:

”Men varför är det så? Varför skulle svenska UD, som betalar för FN:s arbete, vilja bortförklara resultat? För att biståndsvärlden i Sverige också är en ganska sluten krets. En svensk före detta UD-tjänsteman förklarar det ungefär såhär: Diplomaterna på UD vill helst vara fina diplomater och mäkla fred i Syrien. Biståndsmänniskorna på Sida vill vara de goda som hjälper fattiga. Många är generalister som tycker att det är trist och fult att hålla på med pengar, siffror och jobbiga utvärderingar. Men alla gillar att känna sig viktiga när de åker till New York och representerar det som UD själva kallar för ”en humanitär supermakt”. Några aspirerar också på ett jobb där så småningom. Få vill stöta sig med någon chef och riskera att inte bli befordrad eller få fast jobb.”

Säga vad man vill om detta, du kanske håller med Jenny, du kanske tycker är en smula överdrivet – men saklig journalistik och granskning är det inte.

”Att ta fram det som stärker tesen och trycka undan det andra.”

När Sida sedan för TT ger sin syn på UNDP:s utvärdering efter publiceringen…

– Vi är väl medvetna om de brister som finns. UNDP har haft en otydligt fokusering på fattigdomsarbetet, Peter Linnér, policyspecialist för FN-frågor på biståndsmyndigheten Sida.
Men Sida pekar på att UNDP däremot är bra på att påverka inriktningen på politiken i fattiga länder samt gör ett viktigt arbete med demokratiutveckling, konfliktförebyggande åtgärder och miljöfrågor.

… avfärdas det lika bryskt av Nordberg på Twitter som ”fluff-spinn från UNDP om hur bra de ändå”.

Trots att citatet mycket väl återger exakt det som revisionsrapporten säger.

Igen, det är OK att tro att Sida och UD av någon anledning förvanskar sanningen, men att som journalist i en redaktionell text utgå från det, påstå det utan att belägga det med sakligt innehåll är inte seriös journalist.

”Att ta fram det som stärker tesen och trycka undan det andra.”

2. Egna tolkningar och raljerande ton
För det andra är den fullproppad med journalistens egna tolkningar, eller påståenden nästan alltid utan källa eller hänvisning till något verkligt fall. I en krönika kanske det är ok att skriva:

”Redan 2008 utfärdade UD en skrift där det stod att ”UNDP bedöms ha god intern effektivitet med utrymme för förbättringar”. Översättning från diplomatiska: det är inte helt bra.”

Men när man i en nyhetstext själv står för tolkningen så är det inte längre sakligt.

”man [börjar] ana vidden av hur farlig den oberoende utvärderingen ses. Och vad de anställda, vars arbete granskas, är beredda att göra för att tysta den.”

Det finns mycket bra granskning av biståndet på senare tid, Jan Mossander, Ridderstolpe på ekot, Nils Resare och Carolina Jemsbys gräv om biståndsministerns lön.

Men där hamnar uppgifterna, siffrorna och fakta i fokus. Inte deras egna åsikter om personerna och organisationerna de granskar. Det är en fullständigt avgörande skillnad.

OBS! Detta är inte en fråga om enkel semantik, språk eller ett försök att ta fokus från sakfrågan. Tvärtom, att som journalist fokusera på fakta i sakfrågan, istället för vad ”folk i den här världen” anses ha för motiv och drivkraft är det enda sättet att få en seriös diskussion.

Igen, här kanske det borde vara skillnad på Nordberg som kolumnist/opinionsbildare och granskande reporter. Det är det inte idag. Exempel på den raljerande tonen:

”FN bjuder också gärna in svenska ministrar och riksdagsledamöter till att under bekväma, luftkonditionerade resor besöka mönsterprojekt i u-länder. Gärna något med flickor och kvinnor, för det gillar svenskar allra mest att se.”

”De som arbetar i den här världen gillar att prata de påhittade språken diplomatiska och bistånds-byråkratiska.”

”När bistånd innebar att skicka ut svenska snickare som skulle lära afrikaner att snickra och när det var en hederssak för en statstjänsteman att aldrig sno med sig blyertspennor från kontoret. I dag ser det väldigt annorlunda ut, och världsförbättring är en lukrativ global industri för alla som vill delta”

3. Påståenden måste beläggas
En viktig journalistisk princip är att kunna belägga påstådda sakförhållanden. Annars kan läsaren inte veta om de stämmer eller om det är journalisten, intervjupersonen eller anonyma källor som hittat på.

Och detta är den mest avgörande kritiken, det är här hela granskningen inte blir någon granskning utan en rad påståenden. Det är detta som skiljer granskningen av ministerlönen.

Jag påstår inte att påståendena är falska eller att någon ljuger, men när man påstår allvarliga saker som att:

”Varje vecka är det också någon som försöker sätta käppar i hjulet för verksamheten” – hade det behövts något verkligt exempel.

Ibland ombeds Juha Uittos avdelning att skriva två versioner av en rapport – en intern och en extern; med lite mer smickrande resultat.” – också här – även om ingen tror att Uitto ljuger – hade det inte varit dumt med en konkret exempel, när, hur ofta, av vem? Vilken rapport? Särskilt eftersom uppgiften är så upprörande.

Men framför allt illa är det när det inte ens redovisas en källa:

”Det har (…) hänt att chefer på UNDP har försökt skrämma fattiga mottagare av bistånd att säga att de blivit mer hjälpta än de faktiskt har, och att allt fungerar fint”

Här måste man faktiskt ge ett exempel, vilken chef, vilka fattiga mottagare, när och hur? Vem säger det. Annars är det inget mer än ryktsspridning.

I artikeln hittar jag förutom de två namngivna revisorerna, en ”uppspelt ambassadör”, en ”UD-medarbetare”, en svensk ”före detta UD-tjänsteman”, en ”annan svensk ambassadör” och ”flera diplomater från andra länder”.

Påståenden som…

”Inom FN existerar inte heller några strikta generella regler för transparens och utvärdering”
”Därför har större delen av FN ingen oberoende utvärdering och hemligstämplar det mesta”
”Biståndsmänniskorna på Sida vill vara de goda som hjälper fattiga”
”alla gillar att känna sig viktiga när de åker till New York”

…är svåra att relatera till utan belägg.

4. Stämmer Nordberg bild?
Jag säger inte att Jenny Nordberg har fel i att FN-systemet har svårigheter i att visa direkta resultat av sitt fattdigdomsarbete. Men det bevisas inte av granskningen eller beläggs på något sätt. En så stor granskning måste rimligen ha något att stödja sig på.

Och Svenska Dagbladets påståenden om att 9 miljarder om året i ett mörkt hål, att vi inte vet var pengarna tar vägen, att det inte finns någon som helst granskning, att det inte ställs några krav, att FN inte ens skulle veta om någonting ens blivit bättre är inte något som framkommer i det Nordberg påstår sig har granskat.

Det är och förblir reporterns påståenden om läget i de flesta fall och två revisorers uppfattning i bästa fall. Men inte ens deras åsikter är skäl nog att ifrågasätta hela FN:s verksamhet, i alla fall inte utan att det får bemötas.

  • Varför fick inte UNDP komma till tals i artikeln? Varför har inte de övriga FN-organen vars stöd också kritiseras av SvD komma till tals.
  • Varför fick inte GAVI, Unicef, UNAIDS berätta om resultaten av sin vaccinationer och bromsmediciner som vi vet räddat miljoner liv?
  • Varför fick inte UD och Sida komma till tals i SVDs beskrivning av läget, istället krävs de bara på kommentarer till det färdiga påståendet att pengarna försvinner in i ett svart hål?
  • Varför har Svd inte tittat på den resultat-rapportering som faktiskt finns, Sverige är medlemmar och sitter i styrelsen på flera, varje år rapporterar alla dessa resultat på olika sätt. Alla har årsrapporter.

Jag vill avluta med att igen upprepa: jag tycker granskning är otroligt viktigt. Jag tror inte att det svenska biståndet alltid gör mesta möjliga nytta. Men när granskningen överdriver, drar slutsatser som inte stämmer, blundar för motstridiga fakta, då skadar man inte bara den verksamhet man granskar, man skadar också den övriga granskningen.

Vi har den senaste veckan sett en hel del biståndsdebatt. Det älskar jag. Några gräv har varit väldigt bra, men SvDs granskning har inte varit det. Jag hoppas att det ändå kan leda fram till något bra, att FN:s fattigdomsbekämpande verksamhet granskas mer och blir bättre, att UD:s biståndshantering får en bättre och hårdare granskning och att vi i slutändan får större öppenhet och bättre granskning.

Tyvärr tror jag att resultatet i högre grad blir ett allmänt (oförtjänt) bistånds-förakt, ett allmänt (oförtjänt) FN-förakt och en större misstro mot människor som vill förbättra världen, innanför och utanför det några kallar bistånds-industrin.

Ps. Jag hoppas också att jag som frilansande journalist har rätt att ifrågasätta en granskning som denna utan att bli påhoppad för att ha dolda avsikter. Det är lätt hänt, jag gör själv det felet alltför ofta (bla mot just Nordberg, vilket jag ber om ursäkt för). Men den här diskussionen är för viktig för det.

tweet 1

tweet 2

Tweet 3

Tweet 4

Avdelningen onödliga klargöranden: Jag är inte betald lobbyist för miljardorganisationen UNDP, jag ogillar inte oberoende granskning, jag är inte bättre på journalistik än Jenny Nordberg och jag tror de som känner mig vet att jag inte direkt ogillar rapporter om bistånd🙂

Publicerat i Blogg-inlägg | 1 kommentar