Utvecklingen går bakåt – och framåt

Världen är bättre än någonsin! Aldrig tidigare i historien har så många av våra barn överlevt sina första levnadsår. Fler barn än någonsin går i skola, analfabetismen är lägre och andelen av mänskligheten som lever i extrem fattigdom har minskat konstant de senaste årtiondena.

Men vänta lite med att öppna champagneflaskan, det är inte riktigt läge att fira. Bara sedan du började läsa den här artikeln har ett femtontal barn dött av orsaker som kunde ha förhindrats. Ytterligare 30 000 kommer att dö innan denna dag är över. Nästan varje sekund dör ett barn någonstans i världen och varje minut dör en kvinna till följd av sin graviditet. Så behöver det inte vara.

Vi har inte tid att fira när hiv/aidsepidemin varje dag skördar sina offer och slår sönder möjligheter till utveckling i redan fattiga länder. Och för den moder som just sett sin nyfödda dotters liv tyna bort och försvinna bara för att de saknar tillgång till rent dricksvatten, är globala framsteg ingen tröst.

Det är detta som är det svåra när utvecklingen i världen ska beskrivas. Båda bilderna stämmer, sanningen ligger inte någonstans mellan enorma framsteg och fullständig misär. Sanningen är framsteg OCH misär. Den här artikeln handlar om några av de absurda förhållanden som orsaker död och lidande för miljoner människor trots globala framsteg på viktiga områden.

Barn ska leva – inte dö
Barn ska inte behöva dö. I Sverige överlever 997 barn av 1 000 födda. I Angola kommer mer än vart fjärde aldrig att få uppleva sin femårsdag. Lika svår var situationen i Niger redan innan svältkatastrofen som nu ytterligare försvårat läget.

De flesta av de 30 000 barn som dör varje dag långt från massmediernas sökljus, dör av orsaker som ganska lätt skulle kunna ha undvikits. Sjukdomstillstånd som malaria, lunginflammation eller diarré tar livet av miljoner barn varje år och svälten tar lika många. Rent vatten, fungerande avlopp, lite mat och myggnät till sängarna i malariadrabbade områden skulle rädda många av dessa barn.

Samtidigt har det är aldrig varit säkrare att föda barn än det är i Sverige just nu. Ändå har alla som varit med om en födsel i släkten upplevt oron för barnets hälsa och välbefinnande, ”tänk om något händer under födseln”. Rädslan är befogad, inte för att risken är särskilt stor, utan för att det just då inte finns något viktigare än att barnet överlever och mår bra. Lika viktigt är barns överlevnad i Angola och Niger.

Även om världen sett stora framsteg med att minska barnadödligheten så är omfattningen på den ständigt upprepade katastrofen svår att föreställa sig. Lika svårt är det att förstå hur katastrofen kan få pågå i tysthet och på så sätt också accepteras. De förhållanden som dödar miljoner barn årligen skulle aldrig någonsin accepteras om bara en bråkdel av dessa barn levde och dog i det vi brukar kalla västvärlden.

Fattigdomen minskar, men bara i Asien
Det mest uppmärksammade av löftena till världens fattiga är löftet om att halvera fattigdomen i världen till 2015. Löftet är det första av de åtta millenniemålen och utan tvekan ett av det viktigaste för att nå de övriga sju. Procentandelen extremt fattiga i världen minskade visserligen från 28 procent 1990 till 21 procent i början av 2000-talet. Om den minskningen skulle fortsätta skulle det innebära 14 procent år 2015 och en halvering av fattigdomen.

Men vi är inte på väg att nå målet om halverad fattigdom. Framgången med att minska fattigdomen är mycket ojämnt fördelad över världen. Det är faktiskt bara i Asien som fattigdomen har minskat sedan 1990. De östra delarna av Asien har redan halverat fattigdomen och även i södra Asien har andelen fattiga minskat.

I resten av världen ser det dock mörkare ut. I arabländerna och i Latinamerika har fattigdomen inte minskat nämnvärt sedan 1990 och i Afrika, Östeuropa och Centralasien har fattigdomen tvärtom ökat. I Afrika lever idag 100 miljoner fler människor i extrem fattigdom jämfört med 1990, ett totalt fiasko för löftena som världens ledare gav i millenniedeklarationen år 2000.

Detta gör att om dagens utveckling fortsätter – om fattigdomen inte börjar minska i Afrika och Latinamerika – då kommer millenniemålen inte att nås, trots Kinas och Indiens goda utveckling. Dagens utveckling går mot ett misslyckande år 2015.

Den värsta epidemin någonsin
För många länder är den enskilt viktigaste åtgärden för att minska såväl fattigdom som barnadödlighet, liksom många andra problem, naturligtvis att stoppa hiv/aidsepidemin. Epidemin som har slagit sönder samhällen och ödelagt flera decenniers utveckling. För att inte tala om allt lidande som följer i epidemins fotspår i följd av krossade familjer, föräldralösa barn och miljontals människoliv varje år.

Nivån på de resurser som idag satsas på hiv/aidsbekämpning är pinsamt låg. Summan som varje år satsas på att stoppa epidemin motsvarar tre dagars militära satsningar i världen. Tre dagar! Och detta för att stoppa en smitta som orsakar 3 miljoner dödsfall årligen, som smittar 5 miljoner nya varje år och slår sönder möjligheter till utveckling.

Nej, mycket idag skulle behövas göras annorlunda. Med dagens utveckling kommer de flesta länder inte att nå de flesta av millenniemålen. På global nivå kommer bara något enskilt mål att nås, om inte mycket större insatser görs. Det gäller bistånd, det gäller rättvisare handelsregler, det gäller skuldavskrivning. Det handlar också om att påbörja en överföring av resurser från de allra rikaste till de allra fattigaste. Vi har idag den absurda situationen att världen aldrig varit rikare samtidigt som den aldrig varit mer ojämlik. De 500 rikaste personerna tjänar lika mycket som de fattigaste 416 miljonerna. Årets Human Development Report från UNDP visar mycket tydligt att om fattigdomen ska bekämpas och millenniemålen nås måste ojämlikheten i sig bekämpas.

Det kan bara bli bättre
En av auktoriteterna på området, Hans Rosling, professor i internationell hälsa brukar utrycka en sund optimism inför framtiden. Han menar att när de övergripande hälsotalen går åt rätt håll i världen samtidigt som vi gör allting fel, när det gäller till exempel handelspolitik och bistånd, tänk då vilka enorma framsteg som kan uppnås när vi börjar göra saker rätt.

Om vi istället för att översubventionera det europeiska jordbruket ökade stödet till lantbrukare i fattiga länder, om vi slutade diskriminera utvecklingsländer i handelspolitiken och gav det bistånd som både krävs och är utlovat, då finns förhoppningen om de största framstegen för mänsklig utveckling som världens har sett. Då kommer vi till och med att nå millenniemålen.

/Staffan Landin

Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s