Khadaffis Libyen ett av de mest framgångsrika?

Idag verkar Muammar Khaddafis tid vid makten i Libyen äntligen ha tagit slut, nästan på dagen 42 år efter han tog makten, då bara 27 år gammal.

Medier världen över fylls med skräckberättelser om fyra decenniers förtryck och lidande, om en hårdför tyrann som plågat still folk till underkastelse. Om nyckfulla och bisarra divalater och idéer. Om en familj som levt i lyx och flärd på sitt folks bekostnad.

Denna bild är naturligtvis delvis sann men också resultatet av att Libyen inte har någon möjlighet att delta i propagandakriget och i detta krig har närmast hela världens nyhetskanaler emot sig. När Europa och USA står på samma sida kan de totalt dominera bilden av det land de nu anser sig ha befriat. Då passar det så klart bra med en onyanserad bild av ett land i total misär och en ledare mer blodtörstig än någon annan.

Egypten, Libyen och Tunisien bäst i Afrika
Afrikas tre mest framgångsrika länder i kampen mot barnadödligheten sedan 1970 är Egypten, Tunisien och Libyen, tre länder som alla har störtat sina diktatorer det senaste halvåret.

De har alla haft en genomsnittlig minskning av barnadödligheten med mer än 5% per år, vilket är långt högre än de allra flesta länder i världen (Sverige till exempel låg på 3,9% under samma period). I Egypten har barnadödligheten minskat allra mest, 6% per år ett av de bästa resultaten i hela världen, bättre än de asiatiska tigrarna, Europa eller Latinamerika.

För Libyens del betyder det en fantastisk förändring. 1970 födde en kvinna i snitt 7 barn. Av dessa så dog i genomsnitt ett innan fem års ålder. Idag är barnafödandet nere på nästan 2,5 barn per kvinna (inte så olikt ex. Island) och idag överlever 98% av alla barn som föds.

Att föda 2 eller 3 barn och veta att de har 98% chans att överleva är en stor fantastisk skillnad mot att föda 7 och tvingas begrava ett.

Medellivslängden i Libyen har ökat med hela 23 år sedan Khadaffi tog över 1969 (från  51 år – 74 år) och det är är bara sex länder i världen som har haft en mer positiv utveckling de senaste 40 åren.

Det verkar således inte vara brist på social utveckling som drivit fram revolutionerna i Libyen, Tunisen eller Egypten. Kanske är det tvärtom, att ju bättre människor får det, ju högre utbildning, bättre hälsa och större möjligheter att välja vilket liv man vill leva, desto svårare blir det för diktatorer att bibehålla sin makt och hålla sitt folk i ofrihet.

Sveriges regering verkar just nu väldigt fast vid en teori om att demokrati och frihet är en nödvändig förutsättning för utveckling. Dessa tre länder visar att det motsatta förhållande också kan gälla.

Nu är det bara att önska Libyen lycka till i framtiden. Det finns goda förutsättningar att lyckas framöver. Tyvärr har nato-skapade ”revolutioner” och ”demokratier” inte den bästa track-reckorden att skapa fungerande och lycklaiga samhällen. Låt oss hoppas att Libyen bryter den trenden.

Det här inlägget postades i Blogg-inlägg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s