Om fattiga länders tillväxt-takt

Som jag skrev i förra inägget är har tillväxten varit god i de flesta afrikanska länder under 2000-talet. Det är oerhört viktigt och en grundförutsättning för minskad fattigdom. Men jag försökte också förklara att det inte per automatik betyder att världen håller på att utjämnas, trots att fattigare länder har högre procentuell tillväxt-takt.

Eftersom ekonomisk tillväxt mäts procentuellt kan är ofta den procentuella tillväxt-takten högre i fattiga länder än i rika, även om de rika ekonomierna växer mer i reella termer. Jämför igen Sverige och Tanzania.

Ökning med 50 dollar per capita och år
Tanzania har haft tillväxt under hela 2000-talet och inkomsten per capita har vuxit med nästan 4,5% per år sedan år 2000. Det är imponerande. Sveriges inkomst per capita har bara ökat med 1,6% under samma år. Men i kronor och ören räknat (eller egentligen köpkraftsreglerade internationella dollar) har Tanzanias BNP per capita bara ökat med 45 dollar per år i snitt medan Sveriges har ökat med över 500 dollar i snitt. Alltså mer än 10 gånger större ökning.

Om 2000-talets tillväxtsiffor skulle hålla i sig (vilket ju iofs är ett absurt tankeexperiment) skulle det ta nästan 100 år innan skillnaderna mellan Sverige och Tanzania ens skulle börja minska. Att påstå att fattiga länder ”är på väg i kapp” bara för att de har en högre procentuell tillväxt-takt håller inte.

BNP per capita (2000-talets tillväxt takt extrapolerad)

Det här inlägget postades i Blogg-inlägg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om fattiga länders tillväxt-takt

  1. Frågan är om det finns något annat ekonomiskt system som skulle kunna ha lyft dessa hundratals miljoner som levde i absolut fattigdom till ett drägligare liv? Det är väl tack vare vår ökade rikedom och konsumtion som fr.a. Asiens svältande skaror nu lever längre, kan äta sig mätta och slipper dö som spädbarn? Jag hade inte vågat satsa på något annat än friare marknader och ökad handel, om jag hade haft makt att bestämma.

    Jag tänker på Margret Thatchers berömda tal i underhuset: ”He would rather have the poor poorer, provided that the rich were less rich.”

  2. SL skriver:

    Nej mig veterligen finns det inget system som inte bygger på handel och fria marknader som lyckats bättre med att bekämpa fattigdom. Jag vet dock inte om vi kan ta på oss credden för att ha konsumerat bort fattigdomen i Asien, det skulle vara lite väl förmätet.

    Jag menar dock att man inte kan tala om ETT system (marknadsekonomi eller kapitalism), som ska sättas mot ETT alternativ (planhushållning) i en sådan enkel jämförelse är det ju lätt att se att markandsekonomin slagit planhushållningen på fingrarna i fråga om ekonomisk tillväxt. Men att från det dra slutsatsen att mer maknadslösnignar alltid är bättre än statliga, eller ju friare rörlighet för kapital alltid är bättre är att göra det för enkelt för sig och missa målet.

    Det är ju hela tiden fråga om att hitta lösningar på problem för att stimulera utvecklingsmöjligheterna. Ibland är den bästa lösningen fria marknader och ibland är det statliga regleringar, ibland är det fri handel, ibland kanske det kan vara subventioner, exportstöd eller andra mekanismer. Dogmatism är sällan det mest effektiva. Det finns olika vägar att gå än två ”marknadsekonomi” eller ”planhushållning”.

    Jag håller inte med Thatchers grova förenkling. Det finns inget motsatsförhållande mellan fattigdomsbekämpning och jämlikhet. Tvärtom är ju de mest framgångsrika länderna inte sällan mer jämlika än de som inte växer. Att minska skillnader är inte det samma som att hålla kvar alla i
    fattigdom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s