Över 20 miljoner döda trots bromsmediciner

Antalet människor som dör av aids minskar för varje år. Med det går långsamt. Antalet som smittas varje år minskar också, och har gjort det sedan mittan av 1990-talet. Allt fler människor får tillgång till medicin som gör att de inte dör av sjukdomen.

Skärmavbild 2012-12-03 kl. 12.06.42Vi är på väg att börja vinna i kampen mot hiv och aids. Fast det är en historisk skam att det tagit så lång tid.

Redan i början av årtusendet hade vi en fungerande behandlingsmetod.

Det är 16 år sedan de nya framgångsrika bromsmedicinerna såg dagens ljus. Genom att kombinera olika typer av mediciner fann man en mix som räddade liv. Inom några år hade dödligheten sjunkit med över 80% i de länder som hade råd att betala. I Sverige sjönk antalet rapporterade AIDS-fall från runt 200 per år till runt 50 per år dödligheten sjönk ännu mer.

Redan för tio-tolv år sedan kunde vi alltså se en lösning inom räckhåll, forskningen hade levererat, inte ett vaccin som skapade immunitet, men väl en medicin för att göra patienten frisk (som i symtomfri), betydligt mindre smittosam och som framför allt räddade livet på den som smittats.

Hade det varit en Hollywood-produktion om en dödlig smitta hade slutscenerna nu inletts, bilder på fabriker som massproducerade medicinerna till ett rimligt pris, läkare och sjukvårspersonal som runt om i världen levererade tabletter till smittade människor, barn som skrattande välkomnade sin tillfrisknande mamma hem från sjukhuset. Forskare som belönats med priser och nån filmhjälte som kramar om sin familj.

Det under omständigheterna lyckliga slutet infann sig smygande i några av världens länder, men världen är orättvis och ibland väldigt cynisk.

Sedan dess, då dödligheten alltså redan minskat med 80% i rika länder har 23 miljoner människor dött i aids. Läs det igen: 23 miljoner människor! Dessutom har 32 miljoner nya smittats av hiv.

Nu börjar vi äntligen se en förbättring. De senaste 5 åren har antalet dödsfall börjat att minska. 2011 dog 1,7 miljoner människor mot 2,3 i mitten av 2000-talet. Det är en minskning med en fjärdedel.

Men varför har det tagit så lång tid? En av anledningarna är priset på bromsmediciner.

Till priser över 10.000 $ per patient och år hade de flesta länder så klart inte råd att köpa medicin till sin befolkning när den först blev tillgänglig.

I början av 2000-talet började ett indiskt läkemedelsföretag att tillverka billigare kopior vilket startade ett priskrig mellan olika tillverkade och efter långa internationella diskussioner, rättsfall och juridiska strider har priset idag sjunkit till i vissa fall under 100$ per patient och år. Det är en grundförutsättning för att fler länder och människor ska ha råd.

Kriget för att hålla upp priserna och därmed faktiskt döma människor till döden är ett av de mer cyniska resultat som brist på global politisk styrning har lett till. Att hiv och aids inte i första hand varit ett hot mot vita heterosexuella män i hyfsat stabila familjerelationer är tyvärr en grundförutsättning för bristen på agerande.

Så länge det främst varit fattiga afrikaner, eller i rikare länder, homosexuella och narkomaner som dött, har det varit lättare att tänka principiellt marknadsmässigt och försvara patenträtten högre än rätten till liv.

Historien kommer att titta på de senaste 15-20 åren och försöka förstå hur det kunde få gå så långt.

Nu är vi dock i ett helt annat skede, nu börjar tillgängligheten öka. Biståndsaktörer och politiker kan äntligen se en viss tillfredsställelse i de globala talen. Då är det lätt att sjunka tillbaka, klappa varandra på ryggen och tro att vi lyckats vända epidemin.

Men vi är inte framme än. Antalet nya som smittas varje år, minskar visserligen, men det är ändå fler som smittas än de får till tillgång till bromsmediciner. Och bristen på ekonomiska resurser är fortfarande ett av de största hindren.

Enligt UNAIDS saknas det fortfarande 6 miljarder dollar per år. Och stödet till den globala hiv/aids-bekämpningen har inte ökat de senaste åren. Det är en skam. 6 miljarder dollar kan tyckas vara mycket med är ingenting jämfört de de stödpaket som europeiska och amerikanska banker fått sedan 2008. Det är ingenting jämfört med de 1700 miljarder dollar vi varje år lägger på militära utgifter.

Det är självklart långt mycket mer än ekonomiska resurser som avgör framgången i kampen mot aids. Kanske är det inte ens det allra viktigaste. Men det är så lätt att fixa och det spelar så stor roll. Varje dag som går utan att de ekonomiska förutsättningarna finns på plats är en pinsamhet.

Se till att ge den globala fonden det som behövs. Idag allt annat är inte bra nog.

skc3a4rmavbild 2012 12 03 kl 11 41 04

Det här inlägget postades i Blogg-inlägg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s