När journalistiken blir aktören

Jag gör sällan kommentarer kring svensk inrikespolitik här på bloggen. Idag är jag dock lite oroad över vad den politiska drev-journalistiken påverkar demokratin och det fria idéutbytet.

Idag står näringsminister Annie Lööf (c) inför sin svåraste kris hittills. Opinonsstödet för centerpartiet har rasat, förtroendet för Lööf i undersökningar är lägre än någonsin, en intern strid har blossat upp om det nya idéprogrammet, men framför allt har riksmedierna riktat in fokus, följer hennes minsta steg och yttrande och många misstänker att hennes dagar som partiledare är räknade. Drevet är igång.

Hon går mot en utveckling likt Håkan Juholt för ungefär exakt ett år sedan. PR konsulten Poul Ronge jämför idag Lööf och Juholts öden, politiska kommentatorer på TV och i tidningar spår hennes möjligheter att sitta kvar.

Likheterna mellan Lööf och Juholt är slående och avslöjar framför allt ett fenomen som inte bara riskerar göra, utan redan har gjort svensk partipolitik och därmed svensk demokrati betydligt fattigare.

Ronge skriver:
Likheten med Håkan Juholts uppgång och fall är slående. Han hyllades vid tillträdet och gjorde sedan en serie missbedömningar och tabbar, samtidigt som väljarstödet rasade. Då kom också de öppna revoltungarna i ledningen, från Sven-Erik Österberg och Thomas Östros, samt från tunga partidistrikt. Upproret i Centern följer samma mönster.

Klart är att varken Juholt och Lööf  varit felfria, de har gjort fel, haft fel och missat i enskilda sakfrågor. Men frågan är om missarna (1) är värre än andra politikers (knappast) och (2) ens är huvudanledningen till ”krisen”.

Båda partierna lider av ett minskat väljarstöd sedan lång tid tillbaka, säkert av både politiska och strukturella anledningar. Det utgör liksom myllan för partierans kris, om de gått bra hade inget stört. Men med det givet vad är lika mellan Juholt och Lööf?

Den tydligaste gemensamma nämnaren är att de båda kommit med nya förslag, nya tankar och en idé om att vrida sitt parti i en annan riktning. I Juholts fall, tillbaka mot en mer traditionell socialdemokrati där det gemensamma återigen skulle ta större ansvar efter 20 års glidning mot mitten, i Lööfs fall i en mer nyliberal riktning.

Sådana förändrignar har alltid skapat diskussion och opposition inom partierna, konstigt vore annars. Men oftast har partierna ändå lyckats hålla ihop och lösa frågan intern genom demokratiska beslut. Varför gick det inte för Juholt och Lööf?

Den avgörande faktorn är de journalistiska dreven. Det var inte den interna oppositionen som fällde Juholt (och gjort livet besvärligt för Lööf) – hade det varit det,  skulle det ha skett inom partiets stadgeenliga former. Det var medierna och  i synnerhet den politiska journalistiken på landets tidningar.

Den enkla journalistiska greppet att hitta interna kritiker, och lyfta fram dem under rubriker som KRIS eller UPPROR har blivit standard när väl dreven startar. Det är nämligen så man lättast fäller en politiker. Det var en av de viktigaste lärdomarna för politiska journalister av Juholt affären.

I Juholts fall började man med ett ganska svagt startfält av interna kritiker, som dessutom redan innan varit motståndare till Juholt,  allt eftersom drevet pågick hittade tidningarna fler och fler kritiker. Men ändå, de som yttrade sig var en liten och ganska obetydlig del av partiet. De flesta partidistrikt (även där kritikerna hittades) uttalade sitt stöd för Juholt.

Men medier behöver inte hitta en majoritet kritiker för att starta ”krisen”. Det kan ibland räcka med något enstaka kommunalråd utan någon interndemokratiskt makt.

Samma sak gäller nu för centern och Lööf. Att diskussionen utvecklats från kritik mot ett förslag till nytt idéprogram till en politisk kris som kan ”ta livet av partiet”  eller fälla partiledaren, har att göra med mediebevakningen.

Tar man bort kvällstidningarna ur ekvationen eller tänker sig att man hade en nyhetsbevakning som enbart var strikt sakligt rapporterande av ett verkligt händelseförlopp, utan spekulationer eller egna drivkrafter, då hade inte Lööf tvingats ”panikavbryta” sin semester för att ge sin åsikt, då hade inte Juholt tvingats löpa gatlopp.

Då hade kritikerna inom partiet, så som nästan alltid annars sker, haft tid att presentera ett motförslag att söka stöd för innan kongressen, något som i centerns fall helt säkert hade lyckats även utan Aftonbladet och Expressens hjälp och centerstämman hade fattat ett beslut som de flesta inom paritet hade varit till freds med.

Så fungerar nämligen demokratiska rörelser. Så har centerpartiet fungerat i hundra år (i år) och socialdemokraaterna i 120.

När kvällstidningarna lägger sig i, med långt större genomslag och påverkan än något partidistrikt någonsin kan uppbåda, händer två saker (1) den demokratiska aspekten dödas och (2) nytänkande premieras inte.

Båda aspekterna är lika förödande. Den första gör att det är medieklimatet som avgör vilka egenskaper som är positiva för en ledare eller ett parti, inte medlemmarna eller organisationen eller ens väljarna. Det är inte längre idéerna som styr, inte viljan att förändra samhället till det bättre utan vad som går att framföra i ett hårdare medieklimat.

Den andra aspekten, att det politiska samtalet blir fattigare, nytänkade försvinner och alla samlas i mitten i ett slags förtroendeslag snarare än idédebatt. Där är Sverige idag.

De två stora försöken på senare tid att ändra denna kurs något, Juholts resa åt vänster och Lööfs resa åt höger har båda mötts med samma oresonabla och snabba ogillande.

Därför är det inte lite ironiskt när Lena Melin ansvarig för Aftonbladets politiska journalistik idag ondgör sig över just denna utveckling.

I en C-uppsats i journalistik jag skrev tillsammans med Johan Bergqvist för 12 år sedan mätte vi i hur stor grad den politiska TV-journalistiken uppfyllde journalistikens ideal om objektivitet. Vi fann att den i väldigt hög grad missade det. Vartannat inslag innehöll tolkningar av journalisterna själva, politik gestaltades som spel och strategi istället för sakfrågor, journalister kom till tals 2-3 gånger så mycket som politiker och konflikter och spekulationer förekom i de flesta inslag.

Det tyckte vi var allvarligt. Läget inom tryckta medier idag är helt säkert lång mycket värre. Den politiska journalistiken har en lång väg att gå.

Slutsatsen blir att nytänkande och ett fritt idéutbyte blir allt svårare i dagens debattklimat. Och om man har problem är det svårt eller omöjligt att ta sig ur problemen genom att byta färdriktning, även om den väg man färdas på skapat problemen från början. 

Samt att nytänkande göres bäst i uppgång.

Om ett par dagar får vi se om man lyckades fälla ytterligare en partiledare. Expressens stjärnjournalist Niklas Svensson tycktes i alla fall hota Lööf i morse – om att så kan bli fallet.

Skärmavbild 2013-01-10 kl. 14.33.23

Det här inlägget postades i Blogg-inlägg, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s