Vad som är dåligt med Svd:s ”biståndsgranskning”

Många har frågat mig om hur jag ser på Svenska Dagbladets och Jenny Norbergs artiklar om den påstådda bristen på kontroll över biståndet genom FN. Ok, kanske inte många men några har bett mig förtydliga mig och idag kom frågan upp på en av mina föreläsningar.

Nej, jag tycker inte granskningen har varit bra gjord och framför allt har SvD dragit överdrifterna vidare i kringtexter, rubriker, puffar och på Twitter till att bli ett bisarrt påstående om vi pumpar in miljarder i FN och inte vet vart pengarna går eller om något blir bättre. Så här:

puff

Detta inlägg kommer helt säkert att anklagas för att vilja rikta fokus från sakfrågan. Det är inte det jag vill. Tvärtom jag vill i högre grad diskutera sakfrågan, men Svd för diskussionen till fel saker. Låt mig förklara, även om det blir en lång förklaring.

Först, vad tycker jag är bra med Jenny Nordbergs artiklar?

De pekar på ett stort problem för biståndet nämligen svårigheten att mäta resultatet av det man gör. Det är inte samma sak som att veta om pengarna kommer fram, som det ibland görs gällande, inte så mycket i Nordbergs huvudartikel men i texterna runt den, i SvD:s andra artiklar, i puffar rubriker och även i Nordbergs argumentation kring artiklarna på blogg, i kolumner och framför allt på Twitter.

Det senare vet vi ganska väl, vi vet var pengarna tar vägen, att påstå annat är osant. Vi vet vad de går till, vilka sektorer, vilka länder och vilka organisationer som genomför arbetet.

Vi vet också att situationen i de länder biståndet går till har blivit bättre på många håll, i vissa fall helt fantastiska framsteg som borde få oss att stå upp och jubla.

Det svåra är att veta om dessa framsteg och i så fall i vilken grad, har att göra med biståndet. Det är inte unikt för biståndet, det är lika svårt att veta hur mycket landets reformer har bidragit, hur viktiga de direkta utlands investeringarna varit, hur mycket omvärldens handelspolitik har bidragit eller hur mycket klimatförändrignar, aids eller konflikter påverkar utvecklingen.

Det är dock inte omöjligt att mäta och uppskatta, men det är inte heller lätt. Vi bör ha en allvarlig diskussion om detta, ska vi överhud taget syssla med saker som vi inte är 100% säkra på i slutändan leder till det bästa resultatet?

Låt oss ta den diskussionen. Låt oss försöka förstå vad som är bra och vad som är dåligt med våra gemensamma försök att skapa en bättre värld.

Men det är inte det som svenskans kampanj (jo, jag menar att det är en kampanj) gör. Den försöker inte förstå. Den har framför allt inte grävt i siffrorna, tittat på resultaten och grävt fram orimligheter. Och detta är min huvudkritik.

1. En journalistisk granskning måste vara saklig.
Kravet på saklighet är fundamentalt. De senaste dagarna har detta diskuterats mer än någonsin i svallvågorna av Hanne Kjöllers bok och Jan Josefssons och UG:s journalistiska metoder.

Många verkar vara överens om att de ibland (både Kjöller och UG) driver en för tesdriven journalistik. Citatet som används av båda är Josefssons ”Vi tar fram det som stärker de teser vi driver och trycker undan det andra” – men Josefsson hävdar att det är taget ur sitt sammanhang. Klart är dock att båda och alla andra i grunden tycker detta är dåligt.

”Att ta fram det som stärker tesen och trycka undan det andra.”

Vissa anser att Kjöller har mer spelrum eftersom hon sysslar med opinionsjournalistik. Om Kjöller eller UG ägnar sig åt detta är en annan diskussion. Men låt oss titta på SvDs granskning ur samma perspektiv.

Huvudtesen är att Sverige pumpar in pengar i FN nästan helt utan kontroll, det nämns att vi inte vet vart pengarna går, om de gör nytta och om något överhuvud taget blir bättre.

Nordberg hänvisar då till en UNDP-revision som hon tolkar hårt, väljer att bara lyfta upp det som är dåligt (vilket verkligen finns) men väljer helt bort det som rapporten menar är bra (vilket också finns).

När UD redan för ett år sedan inte gjorde samma tolkning: ”Vad gäller UNDP:s påstådda ’avsaknad av fattigdomsfokus’ anser dock MU, USTYR och Sida att utvärderingen utgår från en felaktig grund” – så avfärdar Nordberg detta med:

”de sade exakt vad UNDP:s ledning ville att de skulle säga” och ”svenska UD svalde alltså helt UNDP:s eget försök att bortförklara rapporten.”

Hon inte bara tolkar UD:s sätt att se på värden utifrån sina egna åsikter, hon väljer dessutom att hitta på en förklaring till varför UD säger så:

”Men varför är det så? Varför skulle svenska UD, som betalar för FN:s arbete, vilja bortförklara resultat? För att biståndsvärlden i Sverige också är en ganska sluten krets. En svensk före detta UD-tjänsteman förklarar det ungefär såhär: Diplomaterna på UD vill helst vara fina diplomater och mäkla fred i Syrien. Biståndsmänniskorna på Sida vill vara de goda som hjälper fattiga. Många är generalister som tycker att det är trist och fult att hålla på med pengar, siffror och jobbiga utvärderingar. Men alla gillar att känna sig viktiga när de åker till New York och representerar det som UD själva kallar för ”en humanitär supermakt”. Några aspirerar också på ett jobb där så småningom. Få vill stöta sig med någon chef och riskera att inte bli befordrad eller få fast jobb.”

Säga vad man vill om detta, du kanske håller med Jenny, du kanske tycker är en smula överdrivet – men saklig journalistik och granskning är det inte.

”Att ta fram det som stärker tesen och trycka undan det andra.”

När Sida sedan för TT ger sin syn på UNDP:s utvärdering efter publiceringen…

– Vi är väl medvetna om de brister som finns. UNDP har haft en otydligt fokusering på fattigdomsarbetet, Peter Linnér, policyspecialist för FN-frågor på biståndsmyndigheten Sida.
Men Sida pekar på att UNDP däremot är bra på att påverka inriktningen på politiken i fattiga länder samt gör ett viktigt arbete med demokratiutveckling, konfliktförebyggande åtgärder och miljöfrågor.

… avfärdas det lika bryskt av Nordberg på Twitter som ”fluff-spinn från UNDP om hur bra de ändå”.

Trots att citatet mycket väl återger exakt det som revisionsrapporten säger.

Igen, det är OK att tro att Sida och UD av någon anledning förvanskar sanningen, men att som journalist i en redaktionell text utgå från det, påstå det utan att belägga det med sakligt innehåll är inte seriös journalist.

”Att ta fram det som stärker tesen och trycka undan det andra.”

2. Egna tolkningar och raljerande ton
För det andra är den fullproppad med journalistens egna tolkningar, eller påståenden nästan alltid utan källa eller hänvisning till något verkligt fall. I en krönika kanske det är ok att skriva:

”Redan 2008 utfärdade UD en skrift där det stod att ”UNDP bedöms ha god intern effektivitet med utrymme för förbättringar”. Översättning från diplomatiska: det är inte helt bra.”

Men när man i en nyhetstext själv står för tolkningen så är det inte längre sakligt.

”man [börjar] ana vidden av hur farlig den oberoende utvärderingen ses. Och vad de anställda, vars arbete granskas, är beredda att göra för att tysta den.”

Det finns mycket bra granskning av biståndet på senare tid, Jan Mossander, Ridderstolpe på ekot, Nils Resare och Carolina Jemsbys gräv om biståndsministerns lön.

Men där hamnar uppgifterna, siffrorna och fakta i fokus. Inte deras egna åsikter om personerna och organisationerna de granskar. Det är en fullständigt avgörande skillnad.

OBS! Detta är inte en fråga om enkel semantik, språk eller ett försök att ta fokus från sakfrågan. Tvärtom, att som journalist fokusera på fakta i sakfrågan, istället för vad ”folk i den här världen” anses ha för motiv och drivkraft är det enda sättet att få en seriös diskussion.

Igen, här kanske det borde vara skillnad på Nordberg som kolumnist/opinionsbildare och granskande reporter. Det är det inte idag. Exempel på den raljerande tonen:

”FN bjuder också gärna in svenska ministrar och riksdagsledamöter till att under bekväma, luftkonditionerade resor besöka mönsterprojekt i u-länder. Gärna något med flickor och kvinnor, för det gillar svenskar allra mest att se.”

”De som arbetar i den här världen gillar att prata de påhittade språken diplomatiska och bistånds-byråkratiska.”

”När bistånd innebar att skicka ut svenska snickare som skulle lära afrikaner att snickra och när det var en hederssak för en statstjänsteman att aldrig sno med sig blyertspennor från kontoret. I dag ser det väldigt annorlunda ut, och världsförbättring är en lukrativ global industri för alla som vill delta”

3. Påståenden måste beläggas
En viktig journalistisk princip är att kunna belägga påstådda sakförhållanden. Annars kan läsaren inte veta om de stämmer eller om det är journalisten, intervjupersonen eller anonyma källor som hittat på.

Och detta är den mest avgörande kritiken, det är här hela granskningen inte blir någon granskning utan en rad påståenden. Det är detta som skiljer granskningen av ministerlönen.

Jag påstår inte att påståendena är falska eller att någon ljuger, men när man påstår allvarliga saker som att:

”Varje vecka är det också någon som försöker sätta käppar i hjulet för verksamheten” – hade det behövts något verkligt exempel.

Ibland ombeds Juha Uittos avdelning att skriva två versioner av en rapport – en intern och en extern; med lite mer smickrande resultat.” – också här – även om ingen tror att Uitto ljuger – hade det inte varit dumt med en konkret exempel, när, hur ofta, av vem? Vilken rapport? Särskilt eftersom uppgiften är så upprörande.

Men framför allt illa är det när det inte ens redovisas en källa:

”Det har (…) hänt att chefer på UNDP har försökt skrämma fattiga mottagare av bistånd att säga att de blivit mer hjälpta än de faktiskt har, och att allt fungerar fint”

Här måste man faktiskt ge ett exempel, vilken chef, vilka fattiga mottagare, när och hur? Vem säger det. Annars är det inget mer än ryktsspridning.

I artikeln hittar jag förutom de två namngivna revisorerna, en ”uppspelt ambassadör”, en ”UD-medarbetare”, en svensk ”före detta UD-tjänsteman”, en ”annan svensk ambassadör” och ”flera diplomater från andra länder”.

Påståenden som…

”Inom FN existerar inte heller några strikta generella regler för transparens och utvärdering”
”Därför har större delen av FN ingen oberoende utvärdering och hemligstämplar det mesta”
”Biståndsmänniskorna på Sida vill vara de goda som hjälper fattiga”
”alla gillar att känna sig viktiga när de åker till New York”

…är svåra att relatera till utan belägg.

4. Stämmer Nordberg bild?
Jag säger inte att Jenny Nordberg har fel i att FN-systemet har svårigheter i att visa direkta resultat av sitt fattdigdomsarbete. Men det bevisas inte av granskningen eller beläggs på något sätt. En så stor granskning måste rimligen ha något att stödja sig på.

Och Svenska Dagbladets påståenden om att 9 miljarder om året i ett mörkt hål, att vi inte vet var pengarna tar vägen, att det inte finns någon som helst granskning, att det inte ställs några krav, att FN inte ens skulle veta om någonting ens blivit bättre är inte något som framkommer i det Nordberg påstår sig har granskat.

Det är och förblir reporterns påståenden om läget i de flesta fall och två revisorers uppfattning i bästa fall. Men inte ens deras åsikter är skäl nog att ifrågasätta hela FN:s verksamhet, i alla fall inte utan att det får bemötas.

  • Varför fick inte UNDP komma till tals i artikeln? Varför har inte de övriga FN-organen vars stöd också kritiseras av SvD komma till tals.
  • Varför fick inte GAVI, Unicef, UNAIDS berätta om resultaten av sin vaccinationer och bromsmediciner som vi vet räddat miljoner liv?
  • Varför fick inte UD och Sida komma till tals i SVDs beskrivning av läget, istället krävs de bara på kommentarer till det färdiga påståendet att pengarna försvinner in i ett svart hål?
  • Varför har Svd inte tittat på den resultat-rapportering som faktiskt finns, Sverige är medlemmar och sitter i styrelsen på flera, varje år rapporterar alla dessa resultat på olika sätt. Alla har årsrapporter.

Jag vill avluta med att igen upprepa: jag tycker granskning är otroligt viktigt. Jag tror inte att det svenska biståndet alltid gör mesta möjliga nytta. Men när granskningen överdriver, drar slutsatser som inte stämmer, blundar för motstridiga fakta, då skadar man inte bara den verksamhet man granskar, man skadar också den övriga granskningen.

Vi har den senaste veckan sett en hel del biståndsdebatt. Det älskar jag. Några gräv har varit väldigt bra, men SvDs granskning har inte varit det. Jag hoppas att det ändå kan leda fram till något bra, att FN:s fattigdomsbekämpande verksamhet granskas mer och blir bättre, att UD:s biståndshantering får en bättre och hårdare granskning och att vi i slutändan får större öppenhet och bättre granskning.

Tyvärr tror jag att resultatet i högre grad blir ett allmänt (oförtjänt) bistånds-förakt, ett allmänt (oförtjänt) FN-förakt och en större misstro mot människor som vill förbättra världen, innanför och utanför det några kallar bistånds-industrin.

Ps. Jag hoppas också att jag som frilansande journalist har rätt att ifrågasätta en granskning som denna utan att bli påhoppad för att ha dolda avsikter. Det är lätt hänt, jag gör själv det felet alltför ofta (bla mot just Nordberg, vilket jag ber om ursäkt för). Men den här diskussionen är för viktig för det.

tweet 1

tweet 2

Tweet 3

Tweet 4

Avdelningen onödliga klargöranden: Jag är inte betald lobbyist för miljardorganisationen UNDP, jag ogillar inte oberoende granskning, jag är inte bättre på journalistik än Jenny Nordberg och jag tror de som känner mig vet att jag inte direkt ogillar rapporter om bistånd 🙂

Det här inlägget postades i Blogg-inlägg. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vad som är dåligt med Svd:s ”biståndsgranskning”

  1. Ping: Lite trött… | In- och utvecklingar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s